Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar till läran om u-omljudet (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: ZJ-omljudet. 337
graven, satte fram, satte sten etc. Omljudet i personnamnen fsv.
Ø lue 9 Auluarus, Sølwe, i runskrift usur, fd. susur skulle därför
kunna ha uppstått vid ordens uttal med semifortis, och i fall sautu
på de två skånska stenarna innehölle omljud, skulle det ha kunnat
uppstå i det vanliga uttrycket ’satte sten . . .’; på båda runstenarna
möter sautu nämligen i uttrycket sautu stain. Emellertid är detta
antagande icke behövligt för någon av dessa former, hvilka alla
ovan förklarats på annat tillfredsställande sätt.
Det gläder mig, att W. och jag åtminstone så tillvida hava
samma mening, att ingen av oss anser skaldevisorna bestämt bevisa
något beträffande de av oss diskuterade omljudsfrågorna (jmf. Kock:
t/-omlj. 22 noten, W.: C7"-omlj. 33 f.). Men därmed upphör
överensstämmelsen. W. menar nämligen, att de snarast skulle tala för
att "K:s s. k. "yngre" omljud var genomfört på deras tid". Denna
W:s uppfattning är avgjort oriktig.
Av Kahles framställning i Die spräche der skalden framgår,
att skalderna rimma så väl langum : gänga, som rgdd : kvpddusk
och gli (nom. pl. neutr.): falla etc., hvilket för övrigt redan
tidigare var känt. Ord så väl med äldre som med yngre ^-omljud i
normal isl. kunna alltså rimma med ord, där aldrig ^-omljud inträtt,
och dessutom kunna ord med äldre omljud rimma med ord med yngre
omljud. Emellertid anmärker Kahle s. 39: "reines a kommt, wenn
auch seltener1), auch bei apokopiertem u vor"; alltså äro rim
sådana som gil (< *allu): f alla mindre brukliga än rim av typen
langum : gänga.
Huru är nu detta skaldernas rimbruk att förklara? Att Kahles
uppfattning är otillfredsställande, har Falk framhållit i Anzeiger f.
deutsches alterth. XIX, 215.
Antagandet av två tø-omljudsperioder sprider väsentligen ljus
däröver. Den språkform, som de flästa skaldevisorna tillhöra, hade
redan genomfört det äldre -w-omljudet (*landu > iQnd pl.). Med det
yngre ^-omljudet förhöll det sig åter på följande sätt. I vissa trakter
av Norge (kanske också av Island) var det ännu icke genomfört
(ännu i Ol. H. Saga, hvars hskr. är från omkring 1250, landum etc.
utan omljud), I andra bygder höll det på att genomföras, så att
landum höll på att övergå till Ipndum. I åter andra bygder hade
(åtminstone under den senare skaldepoesiens dagar) uttalet Igndum
genomförts. Nu veta vi att skalderna ofta voro kringflackande
män, som kommo i livlig beröring med personer från skilda trakter
av Norge och Island. Ofta uppträdde de som hirdskalder, och
hade då särskilt rikt tillfälle att sammanträffa med män från
Norges skilda trakter, Under dessa förhållanden voro för dem
båda uttalen landum och landum kända och akceptabla. Det var
därför helt naturligt, att de läto landum (Ipndum) rimma så väl
1) Spärrat av mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
