- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Elfte Bandet. Ny följd. Sjunde Bandet. 1895 /
137

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Studier i fnord. gramm. 187

betydelse "hvar hälst" använder fsv. œ (é) hivar, Kvilkets
upphov av œ (é) "alltid" är allmänt erkänt. Då man emellertid
i fno. till hvarre "hvar hälst" fogade ett hélzt (jmf. exempel
ovan), erhöll hvarre {hvarra) även betydelsen av blott "hvar"
och användes i denna mening även utan åtföljande relativ.
Att denna förklaring av hvar(r)a är den riktiga, bekräftas
av det första från Fritzner2 anförda exemplet, där œ nær (av
éy ei "alltid" och nœ’r) samt hvara förbindas med œder.

Partikeln ei (jmf. got. aiw) har som bekant i isl. och
fsv. även formen tf, i hvarra förkortad a, emedan fortis föll
på förra, semifortis (resp. infortis) på senare
juxtapositions-leden. Av samma anledning uppstod av hvarei formen hvarre.
Jmf. härmed att åtskilliga runstenar hava låtit ei
monofton-giseras i relativt oakcentuerad stavelse, ehuru det kvarstår i
fullt akcentuerad stavelse, t. ex. stain, raistu men purstin
(Kock: Sv. språkhist. 37 f.) 1).

Förlängningen av r i hvarra, hvarre i st. f. *hvarä,
*hvarei sätter jag i samband med förkortningen av
ultima-vokalen ä, resp. diftongen ei. Genom en% art
ersättningsförlängning förlängdes den näst föregående konsonanten.

I Sv. landsm. XIII, 8 s. 5 har jag sökt visa, att fsv.
mana : mcme på likartat sätt uppstått av man + a, resp. e
"alltid".

Jämte hwarghe har fsv. en gång hwarghine, nämligen
i Greg. 282, 26. Stället lyder: "Thæssa wtsænde han at
the skullo vppa finna honom, swa faghra quinno. at
hwar-ghin kunne finnas hænna fæghre. ok tha the hafdho hona
funnit, skullo the . . . hulke omfarandis mång land. kunno
hwarghine finna swa faghra quinno at . . ." Här översätter
jag hwarghin "ingenstädes", hwarghine "alltjämt ingenstädes",

*) Åtskilliga runinskrifter, som bibehålla ei (ai) i fortis-(och semifortis-?)
stavelsen, ha låtit diftongen monoftongiseras i de relativt oakcentuerade
pron. piB "deB, f>im, t. ex. Dybeck fol. I, 13 reisa, stein men I>1b; ib. 46
raistu, stain, kunlaif men pir; ib. II, 70 raistu, stain men pia;
Hummel-stad-stenen (Ant. Tskr. X, 130) raisa, stain men |>im "dom".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:20:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1895/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free