Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Beckman: 1700-talets svenska.
"61101^^, det man utan muntlig undervisning arbetar fåfängt på
ch. Härtill sluter sig även Pfeif s. 109 ff. Han säger uttryckligen,
att uttalet ch /"— x] finnes, men "der til med äro ganska monga ord
i Swenskan, som både i skriften oc utspråket fulkomligen hafwa
ht, oc går man bara utur Stocholm, så lär man, som jag
tror, få hörat ofta nog, så at man finge noget til at göra, om
man wille ändra alla dem oc twinga cht in i des ställe, som w ar ken
ålderdomen eller den naturlige Swensken kommer til
rätta med 2). — Men även Hjärne 3), som är en av stödjepelarne
for Kocks teori, har uttalanden, som visa, att uttalet [x] ej kan
ha haft mycket djupt rotfäste i svenskan. Han säger, "at en
Swensk, som intet strax från första ungdomen wänjes til Tyskan,
Fransöskan eller annat sötare språk, kommer illa til rätta med
detta ch". Denna svårighet hade förövrigt "de gamle Göther*
gemensam med "wåre Swenske". "De fiolldierfwe och oförståndige
novaturientes", som i ch "i stället för h settia h med ett hårdt och
barbariskt liud" 4), torde alltså ha utgjort folkets flertal6).
D var i Hofs språk utan tvivel explosivt i alla ställningar.
Hjärnes fina öra hade uppfattat spiranten ä endast
"någrestä-des i Skåne", ock Serenius anser det engelska th som ett för
svenska tungor oefterhärmligt Schibboleth. Kullin avviker här
från sin föregångare ock jämför det tonande th i father med wet
lindrigt dh", vilket således tyckes vara ett honom bekant ljud.
Liknande uttalas 1791 av Skåningen Bunth, vilket passar bra till
Hjärnes nyss anförda ortsbestämning 6). Kanske har dock Bunth
endast parafraserat Kullin. — Dj uttalades som j 7). Assimilation
av nd till nn, Id till II var mycket vanlig i talspråket. Hof R. S.
238, 266, 278; Hjärne Orth. 37; Kullin 19; Bunth Anvisn. 26.
F föranleder här ingen anmärkning.
G. Om tillvaron av spirantiskt g [y] har Hof ingen
uppgift; han till ock med förnekar, att han hört något ljud gh. R. S.
278. Jag vågar dock icke tillerkänna detta yttrande något vitsord.
Att ljudet fanns i det med Hof samtida västgötska folkspråket,
x) Col. Ordesk. XIII. 2) Spärrningarne av mig. 3) Orth. 35. *) Obs.
»liuä».
5) Det "fina" uttalet med [x] var dock gammalt. Jfr. Exkurs I. Jag
vill betona, att jag icke intagit någon bestämd ståndpunkt till frågan om
/#-yijudets förekomst i andra ställningar än framför t.
6) Det kronologiska resultatet beträffande ^-ljudets historia kan
sammanfattas sålunda. På Bures bid (jfr Exkurs I) fanns ljudet avgjort i
upp-svenskan. På 1700-talet fanns det i Skåne ock i någon trakt av Göteborgs
stift (Kullin), väsentligen alltså inom (ock på gränsen mot) det fordom
danska språkområdet. Under mellantiden finna vi en uppgift av Aurivillius
som tyckes tyda på #", men då den är svår att förena med Hjärnes
uttalande, tyckes den vara svår att fasthålla. Den kunde ju också vara hämtad
från Bure, om denne i sitt "Specimen" redogjort för det uttal som ligger till
grund för hans transskriptioner.
7) Enligt E. S. 238 heter det "nästan allmänneligen" jur. Dial. 75
förnekas tillvaron av annan form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
