Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 Beckman: 1700-talets svenska.
D. Fsv. 3 (dh) motsvaras regelrätt av dh, sa i fadhär,*J>rödh,
fridh, gudh, gudhar, nädhär, tridhia, dödha, dädhan, hedhra, budh,
modhär, edhär, sadhä, blodh, takkadhä, avladh, ostrafadh — även
gudhs; tillsammans 33 ggr. Däremot skrives d: 1) i pronomina
ock advärb på fsv. p- *), tillsammans 36 ggr; samma skrivning i
utdragen hos Aurivillius sid. 107; 2) konsekvent efter r 2) t. ex.
varda (ock former därav, tills. 6 ggr) iordän(n)ä 3 ggr, budhord
Ig. — För äldre -t står i svagtonig stavelse regelbundet -dA,
sålunda hcUghadh (neutr.), rikiädh, evinnerlighidh, dädh (9 ggr, däth
1 g.), huadh, brbdhädh. — Blott grafisk betydelse har användandet
av tvenne D-runor (den ena ett stunget p, den andra ett stunget
T) vilka i regel användas allteftersom den samtida
normalortografien hade th eller d. Som tecken för cT-ljud användes ostungen
#-runa.
E för nsv. d ärsättes nästan alltid (128 ggr) av ä; e
förekommer blott i skapare, skyldighe, ikkie (4 ggr, men -ä 8 ggr),
hårlighheten. Hos Aurivillius ha vi ömsom e ock ä i det hela efter
den ovan givna regeln; hélighe, hélighäs etc; det vore intet
underligt, om B. på de tolv åren mellan "ABC-boken" ock "Specimen"
skulle ha kommit en smula längre i sin analys. Bruket av ä i
ABC-boken är med hjälp av Pourels upplysning lätt att förstå: ä
betecknar här [d], vars två varianter Bure först senare observerat.
I förtonig ställning har nsv. ett annat ljud, som står nära [ej.
Också skriver Bure prefixet be med e (4 ggr). I rotstayelser märka
vi nädhär 8), lävva, frästälsä.
Fsv. gh (y) motsvaras av gh i öå godt som alla fall: dagh, -ligh
hälgha (etc. former av adj. ock värb tills. 7 ggr), (up-)stighän, hugh,
laghän, togh, taghär — även de sekundära iagh, digh, ågh;
tillsammans 52 ggr. Undantag blott dagligha 1 gg.) ack 4 ggr. Märk
välsighnä. — I runorna tecknas ljudet med A.
H är naturligtvis kvar i hvilken, huilodaghän — även skrives
hiärta.
I förekommer anmärkningsvärt i helvetis, evinnerlighidh, giwin,
utgiwin, utgutin. Anmärkningsvärda äro även ikhiä, rikiä, igiän,
begiära.
O förekommer som ändelsevokal blott i ondo, äro, tiänarinno,
Icyrkio, samt de lånta pånzio, pilato alla i öppen stavelse. I sluten
stavelse står å undantagslöst: himlåm, hånåm, àllåm (2 ggr),
män-niskiåm, kreaturåm, andanåm, mångåtn (såsåm), märk särskilt
män-niskiårnä. I rotstavelser förekommer å undantagslöst, där nsv.
har [6] ock [å]. — Blott grafisk betydelse har användandet av
tillbaka antagligen till tiden före reformationstidens nationella reaktion d. v. s.
ända till den senare medeltiden. Att ljudet inkommit genom främmande
inflytelse ock tillhört det "bildade" uttalet allena är därför icke omöjligt.
J) Dock ty såsom ny sv. *) Jfr. Noreen Col. Ordesk. VIII.
3) Skulle motsvara ett isl. *neêtr, ombildat efter nedtan, liksom v&rt
nedan skulle förutsätta ett *ni&an ombildat efter nictr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
