Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
Beckman: 1700-talets svenska.
bitonen på en annan stavelse än den närmast följande, i andra fall
betecknas gravis-stavelse som lång (4, b).
Exempelgrappen b) visar oss därvid, att språket redan na i flere
ordgrupper genomfort flyttningen av "levis" mot ordets slut. Detta
bekräftas även av Aurivillius-Fryxell (t. ex. älskaren). Flyttningen
av levis är forövrigt blott en yttring av språkets tendens för
rytmisk akcentuering, vilken av författaren till ifrågavarande
disputation iakttagits, ock av bvilken den av Bergklint iakttagna
svagaste bitonen (levissimus) på ultima i pennknivarne, knivsmederna
blott är en annan yttring *).
Emellertid torde nämda akcentueringsprincip icke ha varit så
genomförd som i vårt språk. Hof anger Skald. 88: mysande,
levande, rasande. Dessa förutsätta biton på penultima; ock man kan
måhända här böra beakta Iserhielms ord, enligt vilka det var
omöjligt att "producera" (— metriskt akcentuera) ultima i dylika
ord. Jämför ovan om Pfeif ock hans akcentuering (s. 230 f.).
En särskild ställning intaga orden på 4g (ock 4ig). I vissa
fall åtminstone tyckas de ha haft semifortis (enligt Törner till ock
med fortis) på avledningsändelsen. Enligt Pfeif tvekas de ha haft
åtminstone levis på densamma i sådana fall, där denna akoent
enligt nysvenska betoningslagar skulle vila på en följande stavelse
(somliga, värdigare). Hos Hof finna vi följande hithörande
uppgifter: förlig Skald. 26; gudelig Skald. 47; ljuflig Skald. 88; årlig
Skald. 26; ny’ligen Skald. 33, 48; trVligen ib.; tåliga Skald. 48.
Dessa tyda på att 4ig har semifortis, då det står i ultima, men
Ätt uppgifva bitonen då en följande stavelse tillkommita). En
sådan akcentuering antyder även C. Aurivillius i svårligen. Jfr.
nsv. kärlek [43], men kärleken [402].
Så mycket märkligare är det då, att Hof tyckes vilja ange,
att bitonen (d. v. s. närmast vokallängden) bibehå lies av stavelsen
-ig> 4ig då -het tillägges, d. v. s. i ord på 4ighet uppges båda de
sista stavelserna vara långa. Exemplen äro: däjlighêt Skald. 88;
ärlighet Skald. 27, Para. 173; helighet Skald, 488). I
sammanhang härmed böra bedömas: fattigdom Skald. 27, Para. 174;
ofat-spord Skald. 27; vårdslöshet ib.; oavgjord Skald. 27, Para. 174;
. oförtänkt ib.? Parn. 173; förmånlig Skald. 27, Parn. 173.
Vad särskilt beträffar ordet ärlighet^ så tyckes bitonens läge
på penultima styrkas icke blott av, att den själv tecknats som lång
utan även därav, att tonstavelsen så tecknats. Detsamma gäller
förmånlig, vårdslöshet. Då bitonen ligger på en senare stavelse,
*) Anföres hos Kock, Akc. II, 283.
¾) Jfr. Kock (efter Törner) Akc. II, 317. f. — Att Hof uppfattade i i
-ig, -lig som långt framgår även av skrivsättet i Dial. (enkelt g) t. ex.
hastig lHal. art. Brå, motvillig ib. art. Butter. Jfr. § 28.
3) Ordet står i en uppräkning av daktyliska ord, i vilka "endera eller
bägge" de icke huvudtoniga stavelserna äro långa. Intet av de övriga
(syftemål, pre8ter8kap) kan åsyftas med orden "bägge långa*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
