Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Lind: Nord. personnamn.
ungefär lika stark betoning. Jag har i det föregående kallat
förnamnet i nutiden ock äfternamnet i forntiden en
appo-sition till det egentliga personnamnet. Nu iakttages i vår
tids svenska en märklig åtskillnad i akcentueringen, om ett
substantiv står såsom apposition framfor äller äfter ett annat.
Man uttalar t. eks. bankkamrer Svensson ock Alexander
Svensson med alldeles samma betoning, men däremot
Svensson bankkamrer med ungefär lika starkt tryck på båda orden.
Troligen har detta senare varit forntidens sätt att akcentuera,
då förnamn ock äfternamn uttalades jämte varandra. Detta är
ju också, märkligt nog, det betoningssätt, som vi än i dag
använda i sådana uttryck som det här åvan påpekade Johan
Henriks bror} vari vi hava den direkta återspeglingen av
forntidens förhållande mellan för- ock äfternamn. Det
förtjänar kanske att lägga märke till, att äfternamnet i
forn-språket icke är så strängt bundet vid platsen närmast äfter
förnamnet som nu. Satsen En man het Olof Eriksson
formuleras i isländskan ej blott Ma&r hét Ölafr Eiriks son utan
även Ölafr hét ma&r Eiriks son. I den senare formuleringen
framträder äfternamnets appositiva ställning klarare även för
den modärna uppfattningen. Där faller det sig helt
naturligt även för oss att uttala båda namnlederna med samma
betoning.
Professor Kocks tonlöshetsteori är otillfredsställande även
ur en annan viktig synpunkt. Den skulle möjligen i nödfall
kunna förklara den större föränderlighet, som onekligen visar
sig hos förnamnen, men är, så vitt jag kan se, icke
användbar i fråga om andra egennamn, t. eks. ortnamnen, som röja
ett ej mindre lättrörligt lynne. Förklaringsgrunden till den
för båda gemensamma högre graden av föränderlighet bör
väl vara sådan, att den äger giltighet för båda kategorierna.
En sådan förklaringsgrund anser jag för min del vara
att finna helt enkelt i de ifrågavarande ordens egenskap av
nomina propria. Såsom sådana beteckna de individer, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
