Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 Bråte: Anmälan.
*êhax, dat, *ihê, varav ock nom. *ihdR knnde uppstå. Namnets
senare nordiska Ärm måste bliva *£ä, ock denna förefinnes i ett
par handskriftliga uppteckningar som ir ock eir, det senare iriskt
skrivsätt för *er. Från detta runenamn utgår användningen av J^
i betydelsen e i inskrifter med den 16-teckniga runraden, i vars
/|v alltså äldre "f och th sammanfallit. Runan th har uppenbarligen
tillhört runraden från början. Men har den betecknat ett i-jud,
måste detta hava varit sjilt från det med m-runan betecknade.
Efter att hava avvisat möjligheten att th betecknat nasalerat i, iss
onasalerat, stannar prof. Bugge vid en förmodan att th betecknade
ett i-jud, som låg närmare e än det jud, som m-runan betecknade.
Det förefaller, som om prof. Bugge i denna ekskurs hade anfört
allt, vad som med nuvarande jälpmedel att bedömma frågan känn
sägas i denna sak, men man känn dåck äj värja sig för det
intrycket, att spörsmålets slutliga lösning ännu icke är vunnen. Den
modifikatsjon av t, som ?A-runan skall beteckna, då den äj känn
antagas beteckna samma jud som iss, skall hava uppstått framfor
h, men med undantag av den spesiällt nordiska övergången i > ê
framför h finner en sådan modifikatsjon av långt t icke uttryck i
beteckningen, icke ens hos goterna, vilka prof. Bugge är benägen
att tillskriva bildningen av runskriften. Antagandet av en dylik
modifikatsjon vilar alltså huvudsakligen på nödvändigheten av sjilt
judvärde för th ock iss, ty ¾A-runans bruk i inskrifterna
framtvingar ingalunda antagandet, försvårar det snarare. Delvis synes
nämligen inskrifternas tålkning så osäker, att ingen slutsats Känn
dragas, något stöd vinner dåck antagandet av ett i närmast till e
av att runan th åfta förekåmmer vokaliskt i obetonad stavelse.
Såsom fullt jenomsjinligt fall av ?A-runans bruk i stavelse, som
rimligtvis haft huvudtonvikt, räknar jag blått dover-stenens
gjal-heard ock detta fall häntyder icke på någon modifikatsjon av
i-judet. De nordiska inskrifterna hava icke vitsord i fråga om
runans älsta betydelse, ty om de skulle befinnas äga runan i
betydelsen e ock runans namn varit *than, känn denna användning
hava uppstått äfter den nordiska övergången t > ê framfor A. Här
anförda inkast återfinnas till större delen i prof. Bugges egen
framställning.
I den tredje ekskursen styrker prof. Bugge, som det synes
med goda skäl, sin gamla tålkning av etelhem-spännets inskrift
mkmrlawrta som ’mig Marila gjorde’ mot framställda
ändringsförslag.
Inskriften på etelhem-spännet är dock långt ifrån den enda
utomnorska inskrift, till vars tydning prof. Bugge i dessa häften
lämnar bidrag, tvärtom kåmmer en stor del inskrifter med äldre
runor i förbigående till tals. Så omtalas kragehul-spjutskaftet s. 9,
not 2, s. 60, skåäng-stenen s. 66, 70, vånga-stenen s. 17, 33,
åsum-brakteaten s. 111, uppsala-yksan s. 69, torsbjærg-doppskon ock
sten-tofta-stenen s. 23, selands-brakteaten s. 57. En jenomgripande nytyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
