Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Läffler: Ännu en gäng sijoste*. 215
Härtill kommer, att enligt "die neuere auffassung dieser dinge"
formen hvél förh&ller sig till hjól på helt annat sätt, än som den
"satzdoublette", K. vill göra den till. Noreen, Altnord. Gram. I2,
8. 144, ock Holthausen, Altisländ. Elementarbuch (1895), s. 39,
förklara hvél såsom motsvarande ags. hweohl, således en form, där
ej Verners lag inträdt, kjol åter såsom motsvarande ags. hwéol
(av hwegwl-). Denna förklaring av hvél synes så slående riktig, att
K. torde stå ensam om att i hvél finna ett stöd för sin
satsduplett-teori.
Men icke nog därmed. De författare, vilkas "neuere auffassung
dieser dinge" K. åberopar, uttala sig på ett sätt, som går stick i
stäv mot K:s nu framställda teori. Sievers framhåller, Pauls
Grundr. I, 413—4, att got. i motsats till fhty. "die Silbengrenze
(Druckgrenze) in einheimischen Wörtern in die Mitte der
Konsonantgruppe verlegt, trennt also niu-ja .. (d. h. niuria ..) statt des ältesten
*ni-wja.. (d. h. ni-uj,a .).... Das Nordische steht in dieser
Beziehung auf Seite des Gotischen (nu av mig spärrat) gegen
das Westgermanische (vgl. z. B. altn. meyjar — got. maujös . .);
vielleicht ist also die Verschiebung der Silbengrenge bei den
j-Gruppen ein gemeinsam ostgermanischer Akt, der früher eigetreten
sein kann als die vestgerm. Gemination. Durch ihn erklärt sich
jedenialls am einfachsten der Mangel einer derartigen Einwirkung
des j auf vorausgehende Konsonanten, wie er sich in der westgerm.
Gemination zeigt". — Hos PBB. 16: 263 hänvisar Sievers till denna
sin förklaring.
Brugmann i Grundr. 1: 140 påvisar det samma för gotiskan som
Sievers, men nämner ej nordiska språk.
Enligt dessa författare, särskildt Sievers, skulle alltså de K:ska
satsdupletterna på -iu-ia och 4-uia vara den förra nordisk (ock
gotisk), den senare vestgermansk. K. åter gör i en hastig
vändning utan annat bevis än åberopandet av dubbelformerna hvél —
hjol de nämda båda utvecklingsformerna till nordiska
dubbelformer! Jag antar, att Sievers och Brugmann skola betacka sig för
att anföras som hemulsmän för en sådan teori.
Någon urnordisk eller ens nordisk utveckling, enligt hvilken
ett *$H’a- (varav skulle blivit sijosteR) "lautgesetzlich" uppstått ur
ett *si-uia eller en urnordisk-nordisk form av sist anförda lydelse
kan efter det nu sagda icke anses vara bevisad eller sannolik.
Ännu värre är, att K:s *si-uia ljudlagsenligt antagligen
aldrig kunnat uppstå ur ett *seqió-. Jag åberopar å nyo vad
jag s. 98 efter Noreen därom anfört, som torde vara "die neuere
aufiassung dieser dinge". K. har ej med ett ord bemött denna
viktiga invändning. — I förbigående vill jag, i samband härmed,
påpeka, att K:s åberopande av en äldre förklaring hos Sievers av
g i fho. ylgr vittnar om förbiseende av "die neuere aufiassung dieser
dinge". Att det icke är sannt, att "g nur nach consonanten
erhalten bleibt", kunde K. ha lärt redan av det av honom i hans
AftKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XII, KT FÖLJD VIII. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
