Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 Kock: Pnord. språkforskning.
hlaup (senare brullaup; jmf. *kwänifang > Jcvänfang), under det
att nom. *bructÍR, ack. *brücti ännu hade kvar i-ljudet, skulle fr&n
det enkla ordet i hava kunnat återinföras i brücthlaup, sä att man
å ny o fick *bruäihlaup. I detta yngre *bruäih1aup förlorades i
ungefär samtidigt med i i *dOmicta > dømda, och man fick då
naturligtvis brýct(h)laup.
Emellertid är denna förklaring väl komplicerad och kan
knappast tillämpas på t. ex. élligar.
Det ligger därför nära till hands att söka förklaringen till
*kwänifang > kvänfang men *brüäihlaup > bryllaup i olika
akcentu-ering. A priori sett är det knappast troligt, att i förlorades
samtidigt vid akcentueringen *kwä’nifang och vid akcentueringen
*kwänifáng. Det är fastmer mycket möjligt, att i i *kwärnifang
mellan en fortis- och en semifortis-stavelse förlorades tidigare än i
i *kwänifáng mellan en semifortis- och en fortisstavelse. Som
stöd härför kan ett,, åtminstone delvis likartat, förhållande i
nysv. anföras. I den äldre nysv. hade man spélevärk och
spele-vä’rk; spélevärk hade omkring år 1800 blivit spélvärk men
spele-vä’rk kvarstod oförändrat. På samma sätt hade äldre lútemakare
blivit lútmakare, under det att lutenist kvarstod. Jmf. vidare
lapperi > lappri men raseri, frieri och andra av mig i Sv. landsm.
XIII, nr 11 s. 25 f. anförda likartade fall.
En äldre akcentuering *bructi-h1áup, *aJili’köR bestyrkes av
följande omständigheter.
Ovan s. 245 ff. har visats, att i "En tale mod biskoperne"
ändeisen -lig har övergått till -leg, Aœg (falslcgom, gudlœgre etc), när
den hade infortis, men att den bibehållit vokalen i i élligar,
emedan fortis hvilat på dess andra stavelse.
I Tydning af gamla svenska ord (1881) s. 6 f. och i Sv.
ak-cent II, 329 torde det ha lyckats mig visa, att au i de nord.
språken ljudlagsenligt övergår till o i relativt oakcentuerad
stavelse. Härav förklaras bl. -a. bructlaup ;> fsv. brullop, mundlaug >
fsv. mullogh. Vid akcentueringen *bru3i-hláup > bryllaup, fsv.
bryl-lø’p; *mundiláug > *myndlaug, fsv. myllø’gh kvarstod däremot au,
som i fsv. senare blev 0. (Påvärkan från de enkla orden hlaup,
laug vore dock naturligtvis möjlig). Av akcentueringen brølløfp
förklaras ock, att ordet stundom möter med blott ett / (brøløp),
och troligen även, att y i detta ord framför et abnormt tidigt
övergått till 0 (jmf. Kock i Arkiv N. F. V, 68 f. och R. Larsson:
Söder mannalagen s språk I, 48).
Med det här anförda harmonierar mycket väl Rävsalstenens
hariwulfs : isl. Heriolfr. Rävsal-inskriften och Sölvesborgs-inskriften
anses vara samtidiga. Den förra har hariwulfs med bevarat i, den
senare (»smut (<: q/nsu-) med förlorat u, och detta ehuru som
bekant tvärtom ändelsevokalen i vanligen torde förloras förr än
än-delsevokalen u. Möjligen skulle man vilja förklara (¾smut men
hariwulfs därav, att ansu- hade lång, häri- däremot kort rotsta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
