Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Fnord. språkforskning. 263
•
mycket naturligare, som de tillagda epiteten stundom användes för
att skilja olika personer med samma förnamn.
Att för övrigt dylika tillagda epitet spelat en stor roll,
framgår även därav, att åtskilliga övergått till att bli förnamn för
ättens senare medlemmar. Detta har varit fallet t. ex. med gèllir,
grettir, lambi, sfrialgr, ülugi, sturla (Bygh: anf. arb. s. VII; Kock
i Skandinavisches Archiv I, 5 f.). v
Men förnamn fkunde utan tvivel brukas relativt oakcentuerade
även i andra ställningar.
Det var åtminstone i Sverge under medeltiden brukligt, att
bönder — i motsats till frälsemän — nämndes t. ex. Ragnar i
Hwarf, Sven i Sandhem etc, d. v. s. med blott förnamn jämte
angivande av hemorten (Köllerström: Svensk namnboks. 104). Detta
sätt att benämna män av folket är alltjämt mycket brukligt. Så
brukas t. ex. i norra Skåne (norra Åsbo härad) sådana
sammanställningar som Olov på Planen, Olov i hused (huset), Jon i
Käre-bära (Kärreberga); men hvad som för oss har intresse, är dessa
sammanställningars akcentuering. De anförda och dylika uttryck
iå i den nämnda trakten enligt uppgift av Dr. Gustaf Billing fortis
uteslutande på hemmets namn (Planen, hused, Kärebära), under
det att förnamnet uttalas med infor tis1). Jag ser ingen anledning
betvivla, att samma akcentueringssätt kunnat användas i forna
dagar.
Vi komma nu till namn sådana som Gustav Karlsson, Einarr
Svèinsson etc. L. menar att under medeltiden ett dylikt Sveinsson
alldeles icke utgjorde en enhet, utan två ord Svein s son. Det
skulle därför icke kunna betraktas såsom ett namn, och forntidens
Einarr Sveins son skulle hava en fullkomlig motsvarighet i ett
sådant nysv. uttryck som Johan, Henriks bror. Dels till följe härav,
dels emedan under forntiden, i motsats till förhållandet i våra dagar,
förnamnet (Einarr etc.) var huvudsaken, tillägget Sveins son etc.
oväsentligt, skulle ett uttal Einarr Sveinsson med Einarr
oakcen-tuerat icke ha kunnat förekomma.
Detta är mycket oriktigt. Aldrig har väl någon bestritt, att
under forntiden förnamnen (Einarr etc.) spelade en större roll än
efternamnen (Sveinsson etc); åtminstone har icke jag gjort det.
Det är vidare självklart, att i en långt långt avlägsen forntid det
i Einarr Sveinsson ingående Sveinsson måste uteslutande ha
uppfattats såsom och utgjort två ord Sveins sonr (ehuru orden i denna
avlägsna forntid säkerligen hade andra former). Dessutom är det
helt visst sannt, att t. ex. detta Sveinsson under vår forntid och
medeltid ej till den grad hopvuxit till en enhet, som fallet
numera är.
*) Självklart är, att om personnamnet ej sammansmält med
hemortsbenämningen till en enhet, utan orden mera tillfälligtvis sammanställas, två
fortis-akcenter användas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
