Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några anmärkningar om nordiska personnamn (E. H. Lind) - 3. Ytterligare om betoningsförhållandet mällan för- ock äfternamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föränderlighet, som utmärker förnamnen framför andra substantiv, hava av
K. upptagits till bemötande i tidskriftens 12:te band s. 260 o. ff.
Kock vidhåller i allo sin förut uttalade mening, men söker
nu med skäl ock bevis upprätthålla den av mig angripna satsen,
som från början av honom framställdes såsom självklar. K:s
bevisföring synes mig emellertid lemna rum för många grundade
invändningar ock har icke förmått rubba min övertygelse om
ohållbarheten av denna tonlöshetsteori.
Min första ock principiella anmärkning var den, att då
forntidens namnskick var mycket skiljaktigt från nutidens, bland annat
därutinnan att det reala förhållandet mällan för- ock äfternamn var
ett helt annat än nu, äller närmare bestämt diametralt motsatt, i
ty att förnamnet då var den viktigare delen, det egentliga
personnamnet, så har man icke häller rätt att utan vidare förutsätta
samma akcentuering i forntiden som den nu gällande. Är
namnskicket sådant, som det var här i Norden under medeltiden, så
förefaller, åtminstone teoretiskt sett, ett uttal sådant som det
nuvarande oförenligt med satsakcentueringens ändamål. K. erkänner
riktigheten av mitt resonemang härutinnan, men i sak skall detta
ingenting hava att betyda. Regeln, att de viktigare satsdelarne
också få den starkare betoningen, gäller nämligen, såsom K. visar,
icke undantagslöst. Detta är gott ock väl ock har icke av mig
satts i fråga, men av det faktum, att så förhåller sig i det
nuvarande språket, följer ju alls icke, att för- ock äfternamn bildade
ett sådant undantag i fornspråket. Härmed är således intet
bevisat. Man kan på denna väg aldrig vindicera mer än
möjligheten av ett sådant förhållande, icke sannolikheten ock än mindre
faktiskheten. Större vikt måste onekligen tillmätas en K.
meddelad uppgift, enligt vilken den nyisländska betoningen i detta
fall lär vara densamma som i övriga nordiska språk. För att kunna
anses fullt konstaterad torde dock saken tarva något närmare
undersökning. Att en sådan betoning kan förekomma i
nyisländ-skan, ock att den kunnat förekomma i fornspråket, även om det
normala uttalet varit det av mig såsom sannolikt angivna, är
otvivelaktigt. Så kan ju även under hos oss nu gällande akcentuering
förnamnet undantagsvis vara starkare betonat än.äfternamnet. Trots
de teoretiska grunder, som synas tala däremot, skall jag
emellertid, med de förbehåll som framgå av det följande, gärna medge
möjligheten av en med den moderna överensstämmande
akcentuering i förevarande fall, möjligheten men icke häller mer.
Men härmed är icke mycket vunnet för den sak, som K.
förfäktar. Tvistefrågans tyngdpunkt ligger enligt min mening icke
här. Långt viktigare är det spörsmålet, huruvida för forntidens
vidkommande även med det gjorda medgivandet kan uppvisas en
tonlöshetsfrekvens tillräcklig att motivera så genomgripande
förändringar, som förnamnen varit underkastade. För att åstadkomma
sådana värkningar fordras tydligtvis, om tonlöshet skall vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
