Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några anmärkningar om nordiska personnamn (E. H. Lind) - 3. Ytterligare om betoningsförhållandet mällan för- ock äfternamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
70 Lind: Nord. personnamn.
vilket såsom förklenande icke lämpade sig att anbringas på en
minnessten, är sannt, men binamn äller tillnamn är, väl att märka,
icke detsamma som öknamn. De flästa binamn innebära ingenting
nedsättande, ock många av dem äro rent av hedersnamn, som
äfterlevande just borde haft all anledning att utsätta på
minnesstenen. Det visar sig dessutom tydligt nog, att våra förfäder även
i fråga om öknamn voro mycket fördomsfria.
Ett ytterligare fall, då förnamnen voro relativt obetonade, är
enligt K. framför äfternamn på -son. Att dessa i forntiden voro
av en helt annan beskaffenhet än nu, såsom jag i min förra uppsats
sökte visa, förnekar K. Jag finner ingen anledning att härutinnan
frångå min mening. Huvudskälet för densamma är de isländska
ock fornnorska handskrifternas vittnesbörd. Att särskrivning, t. eks.
Einars son äller sonr, i dessa är nästan lika konsekvent
genomförd som sammanskrivning i våra dagar, är en omständighet, som
omöjligen kan vara utan betydelse. Så länge denna särskrivning
är rådande i handskrifterna, kan sammansmältningen av son med
det föregående namnet till ett äfternaran i nutida mening icke hava
försiggått. På Island synes denna process icke hava börjat förr än
på 1400-talet, i Norge troligen något tidigare. Ännu i t. eks.
Flat-eyiarbók är, så vitt jag kunnat finna, särskrivningen regel.
Handskrifternas vittnesbörd bekräftas ock av flera andra omständigheter.
En oundgänglig förutsättning för riktigheten av min uppfattning
är, att medvetandet om denna ordsammanställnings betydelse icke
far visa sig vara på något sätt fördunklat. Därtill har jag icke
häller kunnat upptäcka minsta spår. Aldrig finner man i forntiden
några motsvarigheter till våra Petterssöner, vilkas fäder hetat något
helt annat än Petter, än mindre naturligtvis sådana
vidunderlig-heter som kvinnliga Petterssöwer. Vore dessa namntillägg
äfternamn i vanlig mening, äller med andra ord sammansättningar
likställda med nuvarande namn på -son, så skulle man vänta, att de
i likhet med binamnen åtminstone någon gång kunde användas att
ensamma beteckna en person, men det sker aldrig; förnamnet finnes
där alltid. Ett annat anmärkningsvärt ock frän nutida bruk
avvikande förhållande är, att detta namntillägg kan skiljas från
förnamnet genom ,ett äller flera inskjutna ord, t. eks. Olafs saga
Tryggva sonar, Olafr Jconungr Tryggva son, Olafr két maär Tryggva
son, vilket också kan formuleras Olafr hét mactr ok var Tryggva
son. Den appositiva naturen hos detta namntillägg framträder här
särdeles tydligt. I denna ligger ock förklaringen till detta enligt
vår uppfattning egendomliga bruk. Slutligen kan son i forntiden
även intaga platsen framför fadersnamnet, detta icke blott i sådana
fall då vi säga son till Olof i stället för Olofsson, utan lika väl
då ingen särskild anledning till omflyttningen kan skönjas, t. eks.
Morkmskinna s. 214ia sunr Grims, Björgyniar Kalfskinn s. 44 b"
syni Halldors. Alla dessa avvikelser från nutida bruk finna
enligt min mening sin naturliga förklaring däruti, att forntidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
