Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: L. F. A. Wimmer om runemindesmærker (Erik Brate)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brate: Anmälan. 97
också frångått den isl. olämpliga längd beteckningen, utan äfven för
forndanskan betecknar längden med akut. Då detta tecken så väl
behöfves för tonviktens beteckning, synes det högeligen önskligt,
att dess bruk som längdtecken upphörde äfven vid normalisering
af isl. text och ersattes af det klassiska längdtecknet, som den
praktiske Sweet gjort i An Icelandic Primer. Med särskildt
intresse motser jag den allmänna inledningens behandling af
monof-tongeringsfrågan och motiveringen för den inkonsekvensen, att
stundom namn transskriberas diftongiskt, ehuru diftongen
betecknas som sammandragen uti öfriga ord i inskriften, som en
gång haft diftong.
Den nu utkomna delen af runverket innehåller de historiska
minnesmärkena. Afsikten med dessas sammanställande har varit,
att de genom sitt gifna datum skulle bilda en fast utgångspunkt
för dateringen af de Öfriga. Om de ock kunnat tjäna detta
ändamål utan att sålunda sammanställas, så har dock genom deras
hopförande uppnåtts, att denna första del blifvit njutbar till och
med för den stora bildade allmänheten.
De historiska runinskrifterna äro 18 till antalet. De omfatta
tiden 935 till omkring 1210, men flertalet tillhör de första 70 åren
af denna tid, den period, som bäst tarfvar belysning. Genom
vittnesbörd från vissa af dessa inskrifter vinnas ock delvis rätt
intressanta historiska upplysningar. Jællingestenen I visar, att
Gorm den gamle öfverlefde sin drottning Tyra, och att denna
redan af sin man fick hedersnamnet DanmarkaR bot, sedermera
"Danebod". På jællingestenen II uppräknar Harald blåtand som
sina verk, att han vann hela Danmark, vann Norge och gjorde
danskarne kristna. Sønder Vissing-stenen I gifsrer oss det rätta
namnet på Harald blåtands drottning Töfa och på hennes fader,
hvilken prof. Wimmer anser varit obotriternas furste Mistiwoj,
samt nämner Harald blåtand "den gode", en uppfattning af honom,
som blott en källa dessutom delar. De slesvigska runstenarne från
Yedelspang I och II bekräfta och fullständiga på ett märkligt sätt
andra källors ofullständiga och förvirrade uppgifter. Det stycke
historia, som prof. Wimmer anser framgå af alla dessa källors
sammanställande med inskrifterna, förtäljer, att en svensk höfding
Olaf i början af 900-talet eröfrat Hedeby med omnejd och
efter-trädts i styrelsen af sin son Gnupa, som var förmäld med den
• mäktige Odinkars dotter Asfrid, att Gnupa öfvervunnits och
tvungits till dop af kejsar Henrik I 934 och sedermera ännu en gång
besegrats och fallit i strid med danskarne samt efterträdts af sin
son Sigtrygg, till hvilkens minne, sedan äfven han fallit, modern
Asfrid rest de båda stenarne. De båda andra slesvigska runstenarne,
uppkallade efter Hedeby och Danevirke, häntyda på huru ett nytt
eröfringsförsök af Hedeby genom Erik segersäll omintetgjordes
genom Hedebys belägring af Sven tjuguskägg, på hvilken strid
ock den jutska mindre stenen vid Arhus DR 13 syftar. De sles-
ARKIV rÖB NORDISK FILOLOG! XIII, NT FÖLJD IX.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
