Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i väst- och östnordisk grammatik (Axel Kock) - - V. Till uppkomsten av bestämda formens dat. pl. i de nordiska språken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
182 Kock: Väst- o. östnord.
skrivningar som de fsv. handinœ hœlhu Men heliga handen",
bokinœ bono "den utsirade boken" (VGL. IV, 16, 12),
Eri-kinum hœlghœ (företalet till Upplandslagen) visa tydligt, huru
artikeln hör både till föregående och till efterföljande ord.
Efter vår språkuppfattning är i uttrycket Erik den helige
ordet den obetingat att föra till helige, men icke desto mindre
sammanskrives artikeln med det föregående nomen proprium
i Erikinum hœlghœ.
Om uppkomsten av sådana fsv. böjningsformer som gen.
sg. bökinnar råda egentligen icke skilda meningar: den utgör
en förkortning av den (ännu av isl. använda) längre formen
bökarinnar. Hvarför har då detta i fsv. förkortats till
bökinnar? Jag har i Tidskr. f. fil. anf. st. s. 302 givit svaret:
det beror på att substantivets ändelse icke fick vara mera
än tvåstavig. Noreen Arkiv N. F. IV, 151 noten 2
bestrider detta och menar, att orsaken är att söka i motvilja mot
inre böjning: liksom fsv. Jeonungsins blev konungins, så
blev bökarinnar till bökinnar. Att motvilja mot inre böjning
härvid i viss mån spelat med, kan nog vara sannt, men att
denna omständighet icke varit egentligen bestämmande, är
tydligt. Detta framgår otvetydigt därav, att den älsta fsv.
oftast har gen. karlsins, konungsins (ej karlins1 konung ins),
men uteslutande bökinnar (ej bökarinnar). Om motvilja mot
inre böjning varit egentligen avgörande, hade man bort få
karlins samtidigt med att man fick bökinnar’, ty även i
gen. karlsins har man inre böjning.
Nej, vid uppkomsten av bökinnar hava följande
omständigheter varit bestämmande. Då man för övrigt hade blott
en- eller tvåstaviga ändelser i bestämd form t. ex. av bök
(bökin, bökinni, bökina; gen. pl. bökanna o. s. v.), men
bökar-innar (bökar innar) hade trestavig ändelse, så förkortades
denna dels till följe härav, dels emedan man fann
upprepandet av böjningsstavelsen ar—ar tautologiskt. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
