Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till frågan om omljudet och den isländska akcentueringen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härmed vill jag naturligtvis icke hava bestritt möjligheten
av, att i vissa trakter av Island ord av typen sunnanverdar skulle
kunna hava en starkare semifortis på pen ultima än ord av typen
ondverctur. Men om så är, så är det för hvarje ined akeentstudier
förtrogen språkman självklart, att uttalet Sndverdur etc. med en
utpräglad semifortis på penultima är det ursprungligare (jmf.
att först i sen tid semifortis i ny sv. ungdom etc. i viss mån
reducerats), och att detta således är det uttal, som måste hava använts
under den avlägsna tid, då omljndet genomfördes.
Alltså visa de nyisl. orden Rögnvaldur, öndvcrtfur etc. med
omljud i första och semifortis på andra stavelsen, att otnljud verkas
även av ett ljud i semifortis-stavelse.
Men det finnes även ett direkt bevis för att JRpgnvàldr,
Qg-mundr också i fornisl. hade semifortis (icke infortis) på andra
staveisen, hvarpå Dr. Finnur Jonsson är god och faster min
uppmärksamhet.
Andra stavelsen av dessa ord förekommer nämligen i fornisl.
skaldedikter i sådana ställningar, att den måste hava varit relativt
starkt akcentuerad (med semifortis). Så är fallet t. ex. i dikter
av Sigvatr Þórþarson, i hvilka dessa ord bilda assonans med sin
andra stavelse:
Rognva/d konnngr hal dit (Heimskr. ed. Finnur Jonsson II, 175)
þar á hold und RøgnvaWi (ib.)
Rogn ral dr gefit a/dar (ib. s. 176)
RognvafcZ konungr ha/da (ib. s. 178)
framlttwdactr Qgrnundav (Heimskr. ed. Unger s. 480).
Så ock i Bisk. Spgur I, 542:
bana gia/da Rognva/di.
I fall någon skymt av tvivel förut hade funnits om dessa
ords akcentuering i fornspråket, torde den åtminstone härmed vara
alldeles avlägsnad1).
ord (med semifortis på senare ’kompositions-leden’) till formellt enkla ord
(med infortis på den gamla kompositionsleden); så t. ex. sannleiki.
Motsvarande utveckling möter som bekant i vissa ord i alla germanska språk.
’) [J*£ begagnar detta tillföl le att göra ett par meddelanden om
a-om-ljudet, ehuru denna fråga icke står i direkt samband med den ovan
avhandlade. I nordiska språk har a-om ljud värkats på t, blott då rotstavelsen var
kort (icke da den var lång). Då rotvokalen forogas av vissa la bi a) a, resp.
labi-aliserade konsonanter (b, /, r, g och ? h)} så brukas med vissa inskränkningar
i fsv. (åtminstone dialektiskt) rotvokalen w, och icke det genom a-oraljud
uppkomna o. Jag hoppas få tillfalle att i annat sammanhang motivera
dessa åsikter.]
Lund i april 1897. Axel Kock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
