Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: Smålandslagens ljudlära (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anmälan.
97
(icke i-)stam. Den fsv. växlingen hön : høn är snarast att fatta i
överensstämmelse med den senare av mig i Arkiv N. F. V, 263
framställda förklaringen. Denna är väl att föredraga även framfor ett
antagande, att hön : høn skulle gå tillbaka på en växling *hänu
med dentalt n (först blott i relativt oakcentuerad, sedan genom
analogi-inflytande även i fullt akcentuerad ställning) och *hänu
med supradentalt n.
Förfis statistik meddelar noggranna uppgifter om
ändelsevo-kalernas bruk, och av dessa uppgifter kan man stundom draga
slutsatser, som han själv icke dragit. Under det att i båda hskrr.
tvåstaviga ord med lång rotstavolse i öppen stavelse använda i
jämte (det vanligare) e (aghe och aghi etc), brukas i öppen ultima
av trestaviga ord (klockare, kamære etc.) blott e (s. 31; 59 f.).
Detta beror helt visst därpå, att levis i trestaviga fsv. ord föll på
penultima, men i tvåstaviga ord på ultima; jmf. Kock i Arkiv N.
F. IV, 383. På samma sätt förklarar jag, att i hskr. A ändelsen
-om : -um nästan uteslutande har o, när den följer "efter svagtonig
stavelse" (t. ex. bondanom), men annars ofta har u jämte o
(man-num, /random etc.; s. 33). I infortis-stavelse förekommer w några
gånger, företrädesvis omedelbart efter kort rotstavelse (hakwll,
kunw etc; s. 14); i dessa kortstaviga ord representerar w, såsom
förf. anmärker, långt w-ljud. Ehuru som nämnt vokalbalansen a : <£
väsentligen tillämpas, användes (B icke i lika stor utsträckning i
alla ord, tillhörande ^-gruppen. Under det att de tvåstaviga,
såsom thriggiæ, uactce etc obetingat oftast hava æy bruka åtminstone
vissa trestaviga ord något oftare a än ce i penultima, t. ex.
klockare m. fl. på -are, gen. pl. arfuannæ (s. 29). Troligen beror detta
därpå, att penultima av dylika ord hade en starkare akcent än
ultima av thriggiæ (thriggia), uactæ (vakta) etc; jmf. Kock i Sv.
landsm. XII nr. 11 s. 9.
I samband härmed må ytterligare ett par anmärkningar göras
om handskrifternas ändelsevokalen
Förf. är tveksam (s. 32 noten 2), huru w-ljudet i räkneorden
niw {nyu\ Hu i A bör förklaras. Jag tror icke, att man med
honom möjligen får antaga, att niu, tiu hade u enligt
vokalbalanslagen, emedan i denna dialekt ordens penultima varit kort. Häremot
talar nämligen bland annat, att (såsom han själf nämner) hskr.
vo-kaliserar seæ, threæ med ce, hvilket visar penultimas längd vid
hiatus, åtminstone då rotvokalen är ë. Ultimas w-ljud i nyu, tiu
kan förklaras på två sätt. Det kan hava överförts från
ordinal-talen niunde, tiunde, där den äldre ändelsevokalen u kvarstod,
emedan den långa penultima hade (eller kunde hava) semifórtis (se
Kock: Fsv. ljudl. II, 367, och jmf. hskrrs kirkiunna, klockunnæ
med u i penultima). Men även följande uppfattning är möjlig. I
Arkiv N. F. VII, 335 f. torde det ha lyckats mig visa, att några
fsv. hskrr. kunna i strid med balans-lagen använda -u i
ljudförbindelsen -tu, t. ex. kirkiu (i st. f. kirkio). Nu brukar hskr. A -w
ARKIV FÖR NORDISK FILOLOGI XIV, KT fÖLJP X.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
