Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina, forts. (Elof Hellquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 Hellquist: Nord. verb pa -k, -7, -r, -s, -t.
dev.: no. risla f. ’sorlande bäck’ Boss; jfr parallellerna under sika
och süla.
Af no. rispa — pa -Z: rispla ds. Boss.
Af germ. stammen røjfc-, rwi- (ie. rwø- i lat. rugire ’böla’, gr.
d)QV/jbióg ’bölande, tjuf)
på -i: sv. diall. rockla ’grymta’ Bz ^ no. rukla ’rossla’
Aa.; jfr anm. 1.
på 4: sv. diall. rökta ds., se Bz s. 548 * ^ fsv. rykta
’rapa’ Sdw. — ags. roc(c)ätan ’fa uppstötningar’ äfv. ’frambringa
(ord)\ (jfr litauiska rúgti ds., med afseende på betydelsen : lat. rugire
’böla’ =» no. rækja ’rapa’ : no. r<#Æ/7z ’böla’); jfr dock anm. 3.
Anm. 1. Möjligen höra hit äfven ä. nsv. råkla, sv. diall.
rockla ’harkla, härska sig o. d.’ I så fall erinras med afseende på
betydelseutvecklingen om no. rækja ’böla, rapa’, men äfven ’harkla
sig’. Se anm. under rake.
Anm. 2. Till samma ordstam hör äfven ags. ecl-rocian
osv. ’idisla’ (i afljudsförhållande till fslav. -rygnati, litauiska rtigti
’fa uppstötningar’); jfr sv. diall. järmta ’idisla’ : isl. jarma ’bräka’,
se under järmta. Om Perssons sammanställningar Wurzelerw. s.
196 följ. äro riktiga, eger äfven mellan de båda ordgrupperna en,
om också mycket aflägsen, etymologisk släktskap rum.
Anm. 3. Formellt möjligt är, att fsv. rykta ’rapa’ är en
regelbunden bildning på -atjan af samma stam. Härför talar ock
det i så fall identiska, ungefär likbetydande ags. roc(c)ettan. — Då
emellertid på det enda ställe, från hvilket ordet enligt Sdw. är
uppvisadt i den fsv. litteraturen, det förekommer vid sidan af lat.
ruetare, är ju ej den möjligheten alldeles utesluten, att här en af det
lat. ordet föranledd felskrifning för rypta (— isl. rypta) föreligger.
Af sv. (diall.) rucka ’röra 1. lyfta ngt litet; vagga, gunga’
på 4: sv. diall. ruckla ’ragla’ VII ÖM s. 15, ’vara lös:
vara sjuk’ Frthl Vö.; (?) no. ruckla ’gå makligt och klent’ Boss.
— Jfr med afseende på betydelseutvecklingen under rugga.
Anm. 1. Etymologiskt identiskt med sv. diall. ruckla är
med all sannolikhet det likljudande sv. riksspråksordet med den
unga betydelsen ’föra ett utsväfvande lif, svira, rumla\
Anm. 2. På grund af öfverensstämmelsen i fråga om
betydelse är det sannolikt, att ricka, racka o. rucka med resp.
afled-ningar sinsemellan äro besläktade, åtminstone i vissa fall (ty
omöjligt är ej, att här verb af ursprungligen olika ursprung
sammanfallit), och att de vidare böra betraktas såsom förgerra.
w-utvidg-ningar af riga, rigga, råga, rugga, där ej unga analogiska
afljudsbildningar föreligga.
Af isl., no., sv. diall. rugga ’rucka, vagga’ Fr.a, Vgf., Aa.,
Bz; no. äfven ’gunga’
på -Z: isl. rugla ’bringa i oordning’ Fr.J, Vgf., no. tr. och
intr. Vackla; rucka, rysta i; gunga’ Aa., jfr äfven Boss; bv. diall.
rttggla ’vackla’ VII ÖM s. 11. — Nom. dcv.: no. rugl n. abstr. Aa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
