Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Nord. spr&kens hist. 229
detsamma, om den inkorporerande akcentueringen måhända
givit kalla-ëk-a med fortis på första, levissimus på andra,
semifortis (resp. levis) på tredje och levissimus på fjärde
stavelsen. I så fall har vid sammanstötning av den med
levissimus akcentuerade vokalen a och den med semifortis (resp.
levis) akcentuerade vokalen e den svagare akcentuerade
synkoperats (kálla-ek-a > kállbka, kalliga). Hvilket av dessa två
akcentueringssätt som använts, kan väl svårligen med visshet
avgöras. Huvudsaken är emellertid, att på grund av den
inkorporerande akcentueringen andra stavelsen i kalla- fått
levissimus och därför vid hiatus synkoperats.
Då fornspråket således använde inkorporerande
akcen-tuering i kalla-ek-ä (resp. kalla-ëk-a\ men ännu icke (eller
vanligen icke) i kålld-ek, så kan det bero därpå, att
man hade större behov att genom akcentueringen till en
enhet innefatta den längre frasen kalla-ek-a än den
kortare frasen kalla-ek. Härvid har måhända även den
omständigheten spelat en roll, att (se ovan s. 228 noten)
en-klitikan -at synes hava varit starkare akcentuerad än
enkli-tikan ek. Det är dock även möjligt att uppfatta olikheten
på annat sätt. Hopväxandet av kalla och ek {kållci-ek t>
kallak) kan vara äldre än hopväxandet av både ek och a
med verbalformen. Yid den tid, då kalla ek hopväxte,
användes, såsom ovan visats, oftast ännu icke den inkorporerande
akcentueringen; kålW-ék blev därför kallak. Då senare
kalla ek a sammansmälte till en enhet, brukades däremot den
inkorporerande akcentueringen; kálla-ek-á (resp. kálla-bk-a)
gav därför kalleka.
Sedan man på här visade sätt erhållit sådana former
som kallekay och då man vid deras sida hade hefek (< hefe
ek) etc, så kände man icke längre hvar ordgränsen låg i
kalleka, d. v. s. huruvida det rätteligen utgjordes av
kallek-a eller av kalle-k-a (jmf. hefe-k). Följden härav var, att
ARKIV »ÖB, NOBDISK FILOLOGI XXV, NY FÖLJD X.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
