Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan: Adolf Noreen: Altschwedische grammatik mit einschluss des altgutnischen (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Kock: Anmälan.
fara, såsom N. vill, hävt semifortis liksom sifskaper, så forstår man
ej, hvarför semifortis i fara försvagades till infortis (farce), men
i sifskaper kvarstod. Med min uppfattning är saken däremot
fullständigt i ordning. Fara hade stark levis, sifskaper hade
semifortis; den starka levis reducerades (fara > färœ), men semifortis
kvarstod eller reducerades i alla händelser icke ända till infortis;
därför sifskaper med bibehållet a.
Detta resonnemang bekräftas till fullo av förhållandet i nysv.
rspr. Här har fornsvenskans starka levis på ultima av fara etc.
reducerats till svag levis (så att fornspråkets fara nysv. fara och
fornspråkets räpa nysv. råda fatt samma akcent på ultima);
däremot kvarstår alltjämt semifortis på andra stavelsen av sä’llskàpy
skö’tkönung etc.
Om ytterligare något bevis skulle behövas, så meddelas ett
dylikt i följande förhållande. Det synes vara N. § 61 dunkelt,
hvarför simplex *suníR ;> synir med (såsom han antar) semifortis
på den långa ultima fått ¾-omljud, men det sammansatta pollkr ’j>
poliker med semifortis på den långa ultima icke fatt i-omljud.
Detta är också obegripligt, då man menar, att *suntR hade denna
akcentuering. Emellertid var detta icke fallet. Simplex *suniR
hade på den långa ultima (icke semifortis utan) stark levis,
hvarför ultima blev halvlång (sumn); det sammansatta pohkr med
semifortis bibehöll däremot ultima lång. Då nu icke-långt («- kort
eller halvlångt) i värkade omljud, men långt i icke värkade
om-ljud, så fick man naturligtvis *surftr ;> synir, men poltk{e)r (jmf.
Kock i Arkiv N. F. X, 223). Härmed bestrides icke, att
dialektiskt den starka levis så förstärkts, att denna akcent blivit lika
med semifortis; jmf anf. st.
§ 63, 3. N. menar att synnodagher med y jämte sunnodagher
skulle bero på en (i Norden) fordom använd förhistorisk böjning
nom. sunnO : dat. sunnin. Då vi emellertid, som bekant, fått
veckodagarnas namn genom lån, så är Torps och Falks förklaring av
söndag såsom lånat från lågt. sünnedag (Dansk-norskens lydhist.
107) avgjort att föredraga. För övrigt skulle man även kunna
taga under övervägande, huruvida i fsv. u emellan (det som bekant
i-aktiga) s och dentalt (kanske palatalt) n i förbindelserna nn, nd
ljudlagsenligt övergått till y : sunnodagher : synnodagher, sondag;
fsv. sunder : synder, nysv. sönder; fsv. sundrogher : syndrogher nysv.
söndrig; fsv. sunnan: synnan, ä. nysv. sönnan; fsv. sunnarster :
synnarstcr; fsv. besunnerliker : hesynneliker, nysv. besynnerlig. Dock
kan y- ljudet i dessa ord förklaras på annat sätt. Synder kan
motsvara fht. stmtir (jmf. N. anf. st.); synnan kan möjligen hava fått
y från kompar. sy pri; besynnerlig kan hava lånats med y (jmf.
platt-ty. besiinders jämte rant. besunder, nht. besonders).
§ 65, 8. Här anföres i samband med framställningen av
w-om-ljudet S0fn, S0mn såsom ett mycket osäkert exempel på (kombinerat
yngre) w-omljud av e. I så fall skulle ordet enligt N. liksom i isl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
