- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Femtonde Bandet. Ny följd. Elfte Bandet. 1899 /
326

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier över fornnordisk vokalisation (Axel Kock) - I. Behandlingen av u vid nasalförlust med ersättningsförlängning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326 Kock: Fnord. vokalisation.

något äldre danskan hade fuus, och den moderna danskan
använder alltjämt verbet fuse.

Dessa ord tala ett otvetydigt språk. Det är naturligtvis
icke möjligt att med Noreen: Aschw. gr. § 84, 2, b
förklara a-ljudet i fel. füsSj fsv. füs genom inflytande från
*funsian > fel. fi/sa, fel. fysi etc, där enligt honom u i
fortfestavelsen genom påvärkan av det följande i, $ skulle hava
hindrats från att bliva till ö. Då förstår man nämligen
alldeles icke, hvarför *funsian etc. påvärkat blott (eller nästan
blott) simplex füss, füs, men däremot icke de
sammansatta QlfösSy fratnföSy roþfos. Nej, den allra närmast
liggande förklaringen är den enda riktiga. D. v. s. att helt
enkelt *fun$R med fortfe ljudlagsenl¾gt har blivit füss, och
att *-funsit utvecklats till -föss i Qffiss, frarnfðs, roþfos,
emedan de liksom de ilasta komposita hade eller kunde hava
fortfe på förra, semifortis på senare kompositionsleden. Då
man i nysv. jämte det normala frámfus även har uttalet
frawfús *), så förklarar det, att detta kompositum nu har
u i ultima, hvilket dock naturligtvis även delvis beror på
anslutning till fsv. simplex fus. Så är naturligtvis även den
fsv. sidoformen framfus (jämte det vanligare frámfus) att
uppfatta. Det en gång påvisade fsv. simplex foos har fått
o från de relativt fåtaliga formerna med a i andra stavelsen
(ack. mask. *funsan, nom. ack. pl. fem. *funsa,R etc.) eller
från kompositum framfüs.

Got. hunsl motsvaras merendels av isl. fsv. hUsl.
No-reens försök Aschw. gr. § 84 anm. 5 att förklara hUsl såsom

*) Den av Ljungberg år 1756 meddelade akcentueringen framfos (Kock:
Svensk akcent II, 285) är av intresse, emedan den visar, att man icke skulle
kunna tänka sig en utveckling frámfus > frámfus > frámfös, så att o-ljudet
i fsv. framfos skulle vara kort och hava uppstått ur u med infortis. I sa
fall hade man nämligen icke känt framfos såsom ett kompositum, och detta
hade då ej på 1700-talet kunnat få akcentueringen framfos. Denna har
naturligtvis så uppstått, att ett äldre frámfös i relativt sen tid fakultativt Ätt
fortis på senare kompositionsleden under påvärkan av framfús.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:21:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1899/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free