Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier över fornnordisk vokalisation (Axel Kock) - II. Behandlingen av i vid nasalförlust med ersättningsförlängning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
Kock: Fnord. vokalisation.
^Jinnelakan" förekomma under formen lenlakan, lenlakj hvilket
visar, att fortis i dessa ord låg eller kunde ligga på andra
kompositionsleden; jmf. fsv. llkámi > y. fsv. lekamen, nysv.
lekamen etc. (s. 345). När fortis låg på andra
kompositionsleden av Hlnript, uppstod ljudlagsenligt lê- i isl. lêrept fsv.
læript. Det ytterst sällsynta isl. llript åter har utgått från
Hlnript med fortis på förra sammansättningsleden 1).
Liksom övergången *framfunsii > framfös kan fattas på
två något olika sätt, så är även fallet med utvecklingen
*sinwintr > fsv. sævinter (*lmrtpt > isl. lêrept, fsv. læript).
Dessa ord hade semifortis på första stavelsen. Övergången
*sinw’tntr > *sêvintr {sævinter) har antingen skett omedelbart
vid nasalförlusten (och den därmed i samband stående
vokalförlängningen), eller ock har mellanstadiet *slvtntr passerats,
och detta har senare blivit till *sêvintr (fsv. sævinter).
I förra fallet är utvecklingen till *sêvintr (sævinter)
delvis, i senare alldeles att sammanställa med övergången
l > ê (fsv. æ) i relativt oakcentuerad stavelse, där ingen
nasal förlorats. En dylik övergång föreligger i fgutn.
svê-verpa, svêvert, fsv. sævyrpa, sæverdhning (av swæ-, swê-)
med fortis på andra kompositionsleden, jämförda med isl.
svivirpa, svivirping med fortis på första
kompositionsleden. I överensstämmelse härmed är växlingen ê (fsv. æ) :
¾ i de ofta i satsen relativt oakcentuerade orden att
förklara: pres. konj. (av hjälpverbet vera) isl. sê, fsv. sê, sæ :
fgutn. st; de personl. pron. isl. ver: fsv. fgutn. vir, isl.
êr : fsv. fgutn. ir. Det långa f-ljudet kvarstår i de fullt
akcentuerade, men har övergått till ê (æ) i de relativt
oakcentuerade formerna; jmf. vidare Kock i Ark. N. F. II,
222 f.; V, 145. Dock kan växlingen ver, êr : vir, ir fattas
även enligt nedan s. 356 framställda regel.
*) Om växlingen -rept: -ript i detta ord jmf. Kock i Beitr. XXIII, 550 f.
Utvecklingen av i till e i senare kompositionsleden av isl. lêrept har
troligen inträtt efter den tid, då fortis överflyttades till första kompositionsleden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
