Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier över fornnordisk vokalisation (Axel Kock) - III. Till frågan om inflytande av R på föregående vokal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Fnord. vokalisation.
349
ljud få sin förklaring. Detta harmonierar även därmed, att
r icke värkar omljud i ändelser med infor tis; man har som
bekant tungur (icke Hungyr), dagar (icke *dager) etc.
Det vore nu ytterst förunderligt, om r skulle på e-ljudet
hava hävt en invärkan, alldeles motsatt den, som det
utövar på de gutturala vokalerna. Dessa skulle (med Noreens
teori) i fortisstavelsen bliva palataliserade av ett följande
/?, men i skulle tvärtom i fortisstavelsen bliva
depalatali-serat av ett följande /?, eftersom e (i eru) naturligtvis är en
mindre palatal vokal än i (i íru). Även om de av Noreen
antagna två motsatta ljudlagarna skulle hava värkat vid, i
någon mån, olika tid, kvarstår ändå denna skärande
motsägelse *).
Härtill kommer, att Noreen med sin uppfattning nödgas
(Aschw. gr. § 83, anm. 3) skilja de dock tydligen nära
sammanhörande pronominal-formerna fsv. fgutn. vir, Ir (jmf.
got. veis) och isl. vêry êr. Då blott kort (ej långt) i enligt
honom blivit till e i fortisstavelse, menar han, att vir, tr
ursprungligen hävt lång, vêr, êr däremot ursprungligen kort vokal.
Alla dessa svårigheter äro så stora, att vi kunna med
full visshet påstå, att ljudförbindelsen -i*- icke övergått till
-e/j- i fortisstavelsen.
Antar man däremot, att det är i infortisstavelsen, som
-ír blivit -¾-, så är saken enkel: prepositionen Ur med
infortis övergår icke till yr\ intet hindrar därför att íru,
½, uttalade med infortis, övergått till erUj er.
Vi hava här anledning å nyo erinra oss, att i de
nordiska språken ofta finnes en parallelism vid behandlingen av
U’ och av /-ljudet. Om därför ljudförbindelsen -iß- med
forti8 icke övergått till -&r-, så talar detta kraftigt emot att,
*) I Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens Månadsblad 1886,
s. 66 ff. har Brate framställt liknande invändningar mot ljudutvecklingen
-in- > -en~. Däremot antar han, att ljudförbindelsen -ur- i fortisstavelsen
blev till -OÄ-, och hans förklaring av eru etc. är en annan än den nedan ay
mig framställda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
