Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
Kock: Anmälan.
skulle hava påvärkats av fiughrtän. Härigenom blir det
emellertid alldeles obegripligt, hvarför denna analogi-påvärkan
gjorde sig gällande just i ordet ättän och ej mycket snarare t. ex»
i de omedelbart efter fiughurtän (fiughrtän) följande fœmtän,
sœx-tän (oantaglig är 0:s tanke, att en önskan att tydligare skilja or*
dinaltalen ättande "den adertonde" och "ättonae" den "åttonde"
skulle varit bestämmande). Vidare synes O. mena, att det vore
ovisst, huruvida fsv. egt formen àttartän, atartän med värkligt
o-ljud i andra stavelsen (ej blott àttartän, atartän med
"svarabhakti-vokan.
Öm denna sista fråga kan icke tvistas. Det är visserligen
sannt, att atartän i Cod. bur. kan innehålla "svarabhaktivokalen"
a, men lika visst är, att atartän i vissa andra skrifter måste i
andra stavelser hava vanligt a-ljud, eftersom i dem
"svarabhakti-voka-len" framför r icke är a.
Då emellertid ordet atartän alltjämt ännu är föremål för
diskussion, framställer jag här, under hänvisning till min behandling
av ordet i Fsv. ljudl. I (1882), 45, 153 f., min uppfattning av
det-samma.
Den ursprungliga fsv. formen ättän (jmf. isl. átián)
ombil-dades eller förtydligades till *ättatän under påvärkan av ätta "8"
och ättatighi "80". Emedan fiughurtän,fioghortän och *ättatän voro
de enda tre-staviga räkneorden på -tän, antog *ättatän r från
fiughurtän, fioghortän, så att man fick ättartän. Detta bekräftas av
den i ä. nysv. icke så sällsynta formen adhortan, ådortan med
-or-i penultima (exempel i Sv. Akad:s ordbok), ty denna visar, att i
vissa trakter *ättatän lånade icke blott -r-, utan -or- från
fioghortän. Jämte fiughurtän hade fornspråket emellertid även fioghrtän
(isl. fiogrtán, fiugrtán, fsv. fiughertän, fioghertän); detta vållade att,
sedan ättartän uppstått, på analogisk väg något senare även
ättr-tän kom att användas.
-á-ljudet i nysv. visar, att yngre fsv. atartän, atertän
merendels hade kort a i antepenultima *). Detta förklaras sålunda. Ättän
(isl. átián) använde akc. 1 med enspetsig fortis på första stavelsen
(Kock: Sv. akcent II, 394 ff.) Därför förkortades enligt den av
mig i Ark. nf. III, 372 noten, IV, 270 noten och Alt- u. neuschw.
accent, s. 118 framställda regeln penul timas långa a-ljud i ättän
redan i förlitterär tid (ättän); jmf. det alltjämt dialektiskt
brukliga åttan med a-(icke á-)ljud i penultima i motsats till åtta, ätta
med akc. 2. Av samma orsak som i ättän förkortades ö-ljudet
ljudlagsenligt även i *ättrtän (ätrtän) > *ättrtän (ätrtän) och i
ättartän > ättartän, båda uttalade med akc. 1; jmf. det alltjämt
dialektiskt använda, nysv. uttalet aderton med akc. 1. (Även om
ättartän vid denna tid hade akc. 2, torde för övrigt utvecklingen
l) Att dock en sidoform ätartan (atertan) kvarstod, synes framgå av
det i Svenska Akad:s ordbok från Messenius antecknade ådortan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
