- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nittonde Bandet. Ny följd. Femtonde bandet. 1903 /
246

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

Kock: IT-brytning.

Akcentueringen i samband med nasalförhållandena
hava varit bestämmande, men man kan dock tänka sig saken
på två, i någon mindre mån olika sätt.

I Ark. nf. XIII, 177 ff. satte jag, såsom nämnt,
växlingen gialda:eta i samband med akcentueringen, på så
sätt, att det långstaviga gelda med svag levis på ultima
tidigare förlorade ultimas nasalitet (> gelda) än det
kortsta-viga eta med stark levis på ultima. Därför bröts gelda till
gialda liksom nom. eta "krabba" till iata, som icke förlorat
någon nasal konsonant efter ändelse vokalen; infin. etq,
förblev däremot obruten. Då ord av typen sialdan med
kvarstående nasal konsonant ljudlagsenligt få brytning, så kan
detta i harmoni härmed förklaras sålunda, att ultimas o-ljud
i seldan ännu icke var nasalerat under den yngre
brytningsperioden.

I överensstämmelse härmed kan växlingen obl. kasus
biollu: beru ävensom brytningen i ord av typerna iofurr och
iotunn förklaras. Till följe av den nyss nämnda olika
akcentueringen förlorades ultimus nasalitet tidigare i det
långstaviga *bellu > *bellu, än i det kortstaviga beru,.
Liksom *eburR > iofurr, som i ultima ej förlorat någon nasal
konsonant, bröts därför *bellu till biollu, under det att bery
förblev obrutet. Under den yngre brytningsperioden var
liksom i seldan ultima-vokalen ännu onasalerad i *etutiR > iotunn,
och därför inträdde brytning.

Detta kan uppfattas sålunda. När gelda blev *ge?lda,
och när *bellu blev *beHllu, så inträngde från ändelsevokalen
till rotstaveken ett till en början minimalt vokalljud,
hvilket vidfogades rotstavelsen. Detta helt korta vokaliska
ef-terslag var naturligtvis till en början kvalitativt alldeles
likartat med ändelsevokalen, så att det minimala o-ljudet i
penultima av *ge?lda var alldeles likt o-ljudet i ultima, och
det minimala w-ljudet i penultima av *beullu var alldeles likt
a-ljudet i ultima. Om nu brytning skulle hava inträtt i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:23:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1903/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free