Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tuneld: Anmälan.
369
hade tendensen vuxit sig så stark, att ett relativt starktonigare i,
t. ex. i Haliäd, då borde verkat omljud. Orsaken till att omljud
ej inträdde, är att fallet i betoningsstyrka under denna period,
under hvilken synkope skedde, var så raskt, att detta i ej hann
verka omljud ’), ty endast ett i, som under en ej allt for kort tid
har en viss grad av svagtonighet, kan verka sådant. Under andra
omljudsperioden var tendensen så kraftig, att ett bitonigt i, t. ex.
i *wandiR, *sünin, då kunde verka omljud. För P. blir det
således en enda period av omljudstendens, fastän omljud på grund
av motverkande omständigheter under en viss tid uteblivit2).
Den nya förklaring P. lämnar, innehåller således
huvudsakligen det, att aksentstyrkan hos i i *taliäö, som just vid
’synkope-periodens’ inträde på grund av den stegrade omljudstendensen
erhöll omljudande förmåga, så raskt reducerats, att det ej hann
verka omljud.
P. anför ej något till stöd för antagandet av en rask
aksent-reducering från något annat håll än från i-omljudsföreteelsen själv.
Att reduktionen dock vid denna tid verkligen haft ett maximum,
torde vara tämligen säkert, men det är däremot mycket
tvivelaktigt, huruvida den varit så rask, att den, som P. antar, kunnat verka
hindrande på omljudets inträdande. Enligt den datering, man ger
hithörande företeelser, belöper sig nämligen den tid, inom hvilken
i i *taliäö skulle reducerats genom ett raskt fall, till åtminstone
150 år, runt räknat (jfr. Noreen: Geschichte2 s. 524 ff.). Men
med antagande av att i under hela denna tid var i besittning av
omljudande förmåga, blir det omöjligt att förstå, hvarför ej också
omljud inträtt.
Mot P:s framställning i sin helhet kan för övrigt anmärkas,
att han aldrig närmare bestämt de svävande, relativa uttrycken
’raskt fall i betoningsstyrka’ och ’synkopeperiod’. Det är endast
på grund av denna uraktlåtenhet, hvilken kommer en att förbise
*) Denna punkt om det raska fallet i aksentstyrka som orsak till
om-ljudets uteblivande ger P. alternativt en annan lydelse i Neuphil. Mitteil.
s. 6 noten. I Gotl. studier antog P., att fallet i aksentstyrka varit
kontinuerligt, även om det gått raskt. Här yttrar sig P. ungefär så, att i i
Haliåö aldrig innehade den för omljuds verkande lämpliga aksentueringen.
Det synkoperades, d. v. s. föll utan övergångsstadier, vid språkmaterialets
överförande från en generation till en annan, efter det i i *dömiéto
försvunnit, men redan medan det själv hade en aksent, starkare än den i i
*dö-miäo hade före sitt fall, alltså med överhoppande av den lägsta
betoningsgraden.
Tanken om synkopes, d. v. s. den slutliga reduceringens, inträdande
vid språkmaterialets överförande från generation till generation är säkert
synnerligen lycklig, men den synes mig icke kunna närmare utföras på det
sätt, som P. gjort, ej heller tyckes den mig med P:s förutsättningar kunna
användas till förklaring av omljudets uteblivande.
3) Att det likafullt är tillåtet att tala om tvenne faktiska
omljuds-perioder, tyckes P. Neuphil. Mitteil. s. 5 ej tänka på. Omljudsperiod och
period av omljudstendens äro ej liktydiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
