Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
Sjöros: Nasal-vok. i da. in skr.
erhålla nasalt uttal, gomseglet måste sänkas så mycket, att
luftströmmen till en väsentlig del passerar ut genom näsan, så
framgår utan vidare, att nasaliteten, under för öfrigt lika
förhållanden, tidigast försvunnit hos i, som var svårast, därnäst
hos u, o, e och sist hos a, som var lättast att uttala nasalt.
Då a sålunda var den oftast förekommande nasalerade
vokalen och nasalt a påtagligen mera skilde sig till
klangfärgen från oralt a än öfriga nasala vokaler från motsvarande
orala, var det ju naturligt, att man skulle söka beteckna
ljuden på olika sätt. Härtill bidrog väl äfven utvecklingen
af de båda runtecknens namn: f* *ansim > ass, ass] if
jära > \ är (jfr. Wimmer, Die Runenschrift s. 193 ff.). —
Uti de danska runinskrifterna är det i allmänhet endast a,
som varit nasaleradt, eller med andra ord: endast hos a var
nasaliteten (i vissa ställningar) i så hög grad bevarad, att
den betecknades. Undantagsvis betecknar ^ i dessa
inskrifter annan nasalerad vokal och då alltid æ eller å, hvilket af
det ofvan anförda var att förutse, då ju just dessa två
vokaler äro de, som näst a äro lättast att uttala nasalt.
Att a sålunda var den vokal, som lättast nasalerades
och längst bibehöll nasaliteten, torde gälla inom alla de
nordiska språken. Då däremot fråga blir om, i hvilka
ställningar nasaliteten längst bibehållits, ställer sig svaret
annor-lunda? emedan förloppet påtagligen har varit olika på olika
språkområden. En fullt uttömmande behandling af frågan kan
därför ifrågakomma först, då hela materialet föreligger i en
verkligt tillförlitlig form. Detta är för närvarande fallet
endast med Jyllands och de danska öarnas (utom Bornholms)
runinskrifter, och jag har därför tillsvidare måst inskränka
mina undersökningar till dessa1). Att jag ej kunnat medtaga
Skånes och Bornholms inskrifter är dess mer att beklaga,
1) Ölands inskrifter (utgifna af Sv. Söderberg) erbjuda, tagna för sig,
tyvärr för litet material: ^ förekommer i blott två af dem i
betydelsen a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
