Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjöros: Genmfile. 186
186
enklitdska ord ej betyder, att nasaleringen i motsvarande
fortisställ-ning gått förlorad; sådana ord uttalades ju vanligen med infortis.
Att jag ej, såsom prof. W. insinuerar (s. 52), velat tillvälla
mig äran af iakttagelsen, att nasaliteten längre bibehölls hos
fortis- än in fortis-vokal, borde prof. W. ha sett däraf, att jag citerar
båda de af honom anförda författarn©: Kocks uppsats s. 218 not 2,
där fråga just är om accenten och dess förhållande till nasaliteten,
samt vederbörlig paragraf i Noreens Altschw. Gr. sid. 225 not 3.
Men just emedan iakttagelsen icke är ny, hade man väntat, att
prof. W. skulle påpekat detta förhållande, som han "selv længe har
været på det rene med", eller åtminstone citerat Noreen (Erste
Lieferung af Altschw. Gr. utkom 1897, D. R. II 1899-1900).
S. Vissing II har jag betraktat som äldre än Glavendrup på
grund af uhimsk^n (att utläsa ühcémskpn med gammal
kontraktion framför konsonantgrupp). Prof. W. invänder, att man ej
känner ett ord *ühemiskr (eller tíhœimiskR), men väl det fisl. heim skr.
Utjämning till förmån för diftongen har inträdt i fisl., men att
den regelbundna formen funnits, och på östnordiskt språkområde
t. o. m. varit lifskraftig, visas af den nsv. formen hämsk
(Lyttkens-Wulff, Uttalsordbok). — Hvad runornas former beträffar, anmärker
jag blott, att deras ålder ju företrädesvis bestämmes just med
ledning af språkformen, medan en bevisföring i motsatt riktning
sal-an torde kunna göras bindande. — Om þisi och þausi inskränker
; ag mig till att påpeka, att då ju den förra formen ej är på
ljud-agsenlig väg utvecklad ur den senare, utan bildad analogice,
oberoende af denna, så förekommo dessa former säkert en lång tid
jämsides, hvarför en tidsbestämmelse med ledning af dem är ytterst
vansklig. Trots prof. W:s tvärsäkra uttalande (sid. 55) är det sålunda
kanske dock ej omöjligt, att S. Yissing-inskriften härstammar från
tillräckligt gammal tid, för att skall kunna beteckna verklig
gammal nasalitet. Och slutligen — är denna frågas lösning af
mycket oväsentlig betydelse för hufvudfrågan: bestämmandet af
nasalitetslagarna, så mycket mera som beteckningen ifråga afviker
från den vanliga, och man kanske har att göra med ett "undantag".
Den förklaring af det oriktiga bruket af ^ i
Giver-stenens-kuþ^n, som prof. W. sid. 53 föreslår, kan jag godt vara med på
(jfr. om þansi, s. 221 f. och nedan).
I förbigående har jag (s. 221) framkastat, att man i nödfall
kunde läsa stpndn, i st. f. stpenda på Flemløse-stenen; på dar
anförda skäl har jag emellertid beslutit mig för den senare
läsningen, och har därför svårt att finna prof. W:s uttalanden s. 55 af
behofvet påkallade.
Att Tryggevælde-stenen skrifver man, acc. sg., men
kl%mn-lan, acc. sg. m., har jag (sid. 219 f.) förklarat så, att \ i det förra
ordet införts till acc. från en nom. map(é)r, där a (ej p) var
ljud-lagsenligt. Prof. W. anmärker härtill (s. 56), att en sådan
nominativform ej är anträffad i fd., och att runspråket blott har for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
