- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugoförsta bandet. Ny följd. Sjuttonde bandet. 1905 /
226

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226 Grimberg: Ack. m. inf.

— Æ ind. 25: Um æn mm kalla pæn annöpughan sum
Ustær ær1).

Här ha predikativen alltså delvis antagit den verbala
karakter, som låg potentielt i sådana substantiv som þiuf m. fl.

Nära konstruktionen ackusativ med infinitiv står äfven
följande exempel, där verbet kaUa kommer nära betydelsen
’säga’:

Vgl I 6 pr: en kallar sik eigh piuf — Vgl II
Forn. 22: caUar annar. (sc. skapa) aker las. oc annar minnæ

— Ib.: pen minnæ coilar — Ib.: callar annar meræ æn
aker las.

Äfven i de två sista exemplen är en ackusativ skapæ
underförstådd.

Den tyngd i ordforbindelsen, som negationen i det första
af dessa fyra exempel förorsakar, därigenom att den hör till
predikativet piuf ensamt, visar, att betydelsen ’säga’ i själfva
verket är den starkare, och att exemplet står nära
konstruktionen ackusativ med infinitiv.

Yi ha nu hunnit till den punkt, där i stället för det
objektiva predikativet af nominal natur träder ett sådant af.
blandadt nominal och verbal karakter: en infinitiv med
nominal fyllnad (substantiv, adjektiv, particip eller pronomen).
Det närmaste steget synes mig då ha varit anslutning till
den konstruktion, där predikativet var ett particip (exempel
Be nedan!), till hvilket infinitiven vara fogas. Därmed införes
egentligen ej något nytt moment i uttrycket; det är blott ett
gifvet förhållande, som mera bestämdt fastslås. Ty verbet
finns redan potentielt i sådana uttryck som de senast anförda.
Härvidlag torde analogiens lag ha verkat från konstruktionen
ackusativ med infinitiv efter lata och möjligen andra verb.

a) Jämför hftrmed Æ 25 pr: Nu kallar han þan man annöþughan

uara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:24:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1905/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free