Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: &>å i for^isl. o. fornno. 27
så återgifva tydligen de äldsta isl. handskrifternas åvan refererade
skrivsätt följande uttalsförhållanden i fråga om ct^d:1)
Efter 11, nn är övergången ct>d genomförd.
Efter (kort, supradentalt) l, n i kort stavelse inga spår av en
övergång <l>ä.
Likaså efter m, h, Ig, ng och övriga konsonanter o.
kons.-förbindelser 3 undantagslöst kvarstående.
I fråga om 3~d \ ställningen efter (kort) l, n i lång stavelse
är situationen ej fullt så klar. Visserligen är övergången tillfylles
konstaterad genom den stora massan av d-skrivningar. Men
åtskilliga undantag från detta beteckniugssätt möta ju också. Bevisa
dessa en vacklan i språkbruket på handskrifternas tid; och i så
fall, huru skall denna förklaras?
Det egendomliga förhållandet med verbet girnask, som är
det enda hithörande verb, som uppvisar former med p i pret.
»(liksom girnp är det subst., som oftast visar skrivning med p), är
iögonenfallande och tyckes tyda på, att några särskilda
omständigheter här spela in. Samma förhållande återkommer vid de fno.
handskrifterna. — Man erinras härvid om, att i den
tre-konsonan-tiga förbindelsen -rnft- i girndesk, girnS, nödvändigtvis måste
inträda en artikulatorisk reduktion av det mellersta judet n. Denna
reduktion (av det mellersta judet i en förbindelse af 3
konsonanter) kan ju gå ända till rent bortfall; jfr Noreen Aisl. G.3 § 281.
Även i sådana former som preterita och particip av svaga verb —
där likväl associationen med andra former av samma ord måste
sträva att uppehålla den ifrågavarande kons. i uttalet — segrar
ofta denna tendens till lättande av uttalssvårigheten vid de hopade
*) Det förtjänar att påpekas, att denna fördelning av p <* d i de äldsta
isl. handskrifterna knappast är den, som utgivarne av ett par (de viktigaste)
av dessa låta en vänta, genom formuleringen af sina redogörelser for
respektive handskrrs ortografi. Wisén skriver i inledningen till sin edition av
Stockh. Homilieboken, s. XII: np användes efter l och n i preteritiformer
(synnerligen av verb med återgångsljud), t. ex. talpe, valfe.... vidare i
subst., t ex. stulp, kul[>e, sælj), vesol|>, hvilf> [3 cit.] (men hvild [2 cit.]), synj),
yn|>e, girnj».... äfvensom i participier". Att d-skrivningar är regeln efter
lång stavelse, antydes varken här eller annorstädes i inledningen. — L. Larsson
i inledningen till Cod. Reg. 1812 4:to (Kbhn 1883) säger om d ~ p i denna
handskrift (s. XV): nd brukas efter l med föregående kort vokal, samt efter
n; undantag äro talpe [3 cit.], tel|>e [1 cit.], tallar [1 cit.] samt syn|>gom
[1 cit.]". Av detta får man väl snarast den föreställningen, att i denna
handskrift d för äldre & är regel även efter h ni kort stavelse; vilket
ingalunda är förhållandet, då enligt Larssons Ordförrådet inga sådana d-former
där äro belagda. Talet om d "efter l med föregående kort vokal, samt efter
n" syftar sål. i själva värket dels på det (ur isl. synpunkt) ursprungliga d
i preterita som skylde, vilde, dels på #"> d efter ll) nn i t. ex. felde
kenn-der. "Undantagen" talpe, synpgom etc. äro tydligen de enda former, i vilka
ursprungligt et belagts efter l, ni kort stavelse. — Den här nämnda
uppfattningen av L. Larssons och Wiséns framställningar uppträder t. ex. hos
Wadstein, Fno. Homiliebokens ljudlära, s. 106 och hos Kahle, 1. c. s. 73,
och går förmodligen igen i dateringen hos Noreen, Aisl. Gr.a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
