Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Celander: ä>ä i fornisl. o. fornno.
genomford1). Dessa-äldre isl. handskrr. med supponerade
^-former kunna i sin tur veterligen ej varit väsentligt äldre än frän
1100-talets början. Och vi skulle sålunda — genom de fr&n dem
bevarade ^-formerna — ha given en gräns uppåt i tiden for
övergången å>ä efter Z, w med foreg. lång vokal. Mot detta
antagande talar emellertid det förhållandet, att ^-skrivningarna i St.
Horn. äro samlade på dessa enda två ord. Man väntade, om man
hade att göra med avskrifhingsformer, att finna p uppdykande än
i det ena ordet, än i det andra. Jfr nedan om förhållandena i
Fno. Homilieboken, Speculum Regale’s huvudhandskrift, Hauksbok
o. a. Nu uppträder, som nämnt, i St. Hom. huilp med p 6 gr
(mot 11 gr med d, båda formerna strödda över hela handskriften),
jämte sœlp 1 gg, medan eljes undantagslöst skrives d efter 7, n,
föregånget av lång vokal. Och överhuvud är, så vitt jag kunnat
finna, orden huilä, sœlä de enda undantagen i isl. (och fno.) handskr,
från detta beteckningssätt (med d)a). Utanför Ordförrådets
handskrifter förekommer huilä med p i Ood. AM. 677, yngre delen
(huilpar, Leifar s. 6, a — jfr Gislason, Um Frumparta s. 95). ,Sœlä
återfinnes gång på gäng i litteraturen med denna form. Så Agrip
ouinsœlp (Dahlerups ed., s. 54, 20, men uinsœld s. 85,6); AM. 291
4:o, Jomsvikingasaga, vinselpa (af Petersens ed., Kbhn-Lund 1882,
s. 2,6) och vins0lp (ib. s. 32,12); AM 310 4:o vinsœlpar (Groths
ed., Kria 1895, s. 38,81, jte vinsélld s. 37,24), Frissbok vinselp
(Ungers ed. s. 71,35, jte vins0lld s. 71,27). (Hauksbok¾ farscélä
Oldskriftsselskabets ed. 258, 12 — jte uvinsœlld ib. r. 16 — är
tvetydigt, då ä här även brukas — d. Likaså Frissbok S0läom)
Man kan under sådana förhållanden ej gärna tvivla på att
formerna huilä, sœlä (med ä) varit värkliga uttalsformer, levande
i språket under litterär tid. — För att vinna en förklaring av
detta egendomliga undantagsförhållande, då den äldre förbindelsen
lä (nä) efter lång vokal eljes alltid uppträder såsom Id (nd), skulle
man kunna tänka på möjligheten av en vokalförkortning i huilct,
sœlä så tidig, att vi här skulle haft kort vokal redan vid inträdet
av övergången lä> Id efter lång vokal; varigenom dessa ord i
likhet med typen váläi blivit oberörda av denna utveckling *). Ett
1) St. Hom. är ju ett "receptaculum", vari samlats avskrifter av
original från olika tider och trakter, vilkas "olika skrifsätt och språkbruk äro
mycket noggrannt kopierade". (Wisén, Arkiv IV s. 195).
3) Om jag frånser en enstaka, helt isolerad skrivning steinpa i Cod.
Uppsal, av Snorra-Edda, varom nedan. Wimmer, Oldnordisk Læsebog s. XI,
uppgiver också ett pret. huilpa, som jag emellertid ej lyckats återfinna och
som jag tillsvidare starkt betvivlar. Likaså citerar Bugge, Bunverser s. 247,
pret. huilpe, som emellertid icke återfinnes på något av de ställen, till vilka
där hänvisas. Skrivningarne med et i sena handskrifter, som ej strängt
uppehålla skillnaden mellan et och 6, komma naturligtvis här ej ifråga.
8) För ordet huilct finnes faktiskt vokalförkortning styrkt genom hel*
rimmet mildr : huildar (Leictarvisan, ca 1150), anfört av Gislason i uppsatsen
Aarbeger f. nord. oldk. 1866, ss. 272 ff. Jfr de många beläggen for dyra,
med kort y, sammastädes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
