Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Celander: ct>d i fornisl. o. fornno.
d i injud — före inträdandet av denna yngre övergång — är
begränsad till ställningen efter l, n, har man inget belysande
rimmaterial av den antydda typen annat än for övergången efter l, n.
Visserligen kunna genom sammansättning uppstå
kons.-förbindelser md, Igd osv., men dessa ha varit allt for sällsynta för att knnna
spela någon roll vid rimmen1). Inte ens för alla specialfall av
övergången efter ?, n finnas belysande assonanser (mot
ursprungligt Id, nd) att tillgå, utan endast för de fall, där (det äldre) W>
nct föregås av vokal. Några ursprungliga, före synkopen
framkomna, förbindelser rnd, vid, gnd o. d. ha väl knappast funnits i
språket, och om sådana ord som fem. girnd, pret. hefnde, siglde
använts i rim med 3-konsonantig assonans, har man alltså varit
hänvisad till att söka rimord inom samma typ a).
Det rimmateriel, vi möjligen kunna f¾ att behandla, skulle
alltså endast beröra övergången efter l, n, föregångna av vokal,
i lång eller kort stavelse. Således rim av typerna deildak : milda,
hendr: spenndu, kind: syndum (subst.). I fråga om övergången av
St ;> d i den senare ställningen — efter kort stavelse — lämnade ju
redan handskrifterna fullt besked med avs. på tiden för dess
inträdande. Rim med dylika ord av typen väldi, (fem.) syna, f&
därför i detta sammanhang sitt intresse huvudsakligen därigenom, att
vid dem ingen oklarhet behöver råda, huru rimmen äro att
uppfatta — om de omfatta båda konsonanterna eller blott den första
i den postsonantiska förbindelsen, och i förra fallet om judlikheten
(i fråga om det gamla 3:d) varit absolut, dvs. bildande rim på
Id: Id, eller om även assonanser med blott ungefärlig judlikhet —
rim ISt :ld — koihmit till användning. Dessa rim lämna oss
alltså fasta utgångspunkter i fråga om skaldedikternas rimteknik i
ifrågavarande punkter, som äro av värde, när vi vid rim av typerna
deildaJc: milda, hendr : spenndu måste umbära vissheten (på
förhand) därom.
Det synes eljes, som man i de lagar för assonansens
omfattning, som uppställts av metriska forskare (Sievers, Falk m. fl.),
borde ha tillräcklig ledning för avgörandet av sådana frågor, även
vid detta rimmaterial. Kontentan av Sievers assonansregler
(Altgerman. Metrik III, 60 anm. 4) kan formuleras så, att ord
stammen (det vill här säga: vad som återstår, då "deutliche flexions-
*) Kahle anför (s. 72) endast ett dylikt rim, samdègris: framfiti Einarr
Skiilason (Geisli 28, 8). Även detta är ju synnerligen tvivelaktigt, som
två-konsonantig assonans. Wisén (och Kahle) tror sig ha funnit ett fall, där
förbindelsen Ivd (<: Ivft) genom bortfall av den mellersta kons. bildar rim
mot ursprungligt Id: "skipldungr : hueldan" (rpro huelfdan ut concentui
syllabarum satisfieret"; Wis. Carm. Norrœna II s. 149) Arnors Hrynhenda
str. 2, 3. Detta är emellertid otänkbart, då övergången av et > d efter Iv
inträder först efter 1300 i isl. (fno. efter 1200?).
2) Av dylika rim har jag endast funnit följande (hos Kahle): negida:
Aeglda Egill Skallagr. (Str. 81, 8 i F. Janssons ed.), negldwm : Äeglda
pi6d-olfr Amason, Aefnd: efnda Hallar-Steinn, wefndr : stefnåi Eysteinn Asgr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
