Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: et > d i fornisl. o. fornno.
73
alltså de första spåren av en isl. övergång p>t efter lång
stavelse på k, p. — I Agrip är forhållandet något liknande: enligt
Dahlernps inledning s. XX bevaras p "i alle tilfælde efter k og p":
specpar, styrepi, svippr, Jcippusk. Dock med ett undantag,
skrivningen viretum (som man väl knappt med D. far frånkänna all
betydelse). — I Cod. Reg. av Eddasångerna är regeln den, enligt
Bugge Norrœn Fornkvæäi s. XIV, att "efter enkelt eller dobbelt
k og p med kort Vokal föran skriver R beständig p eller et, aldrig
t, som bruges i det senere Sprog, derimod hvor läng Vokal gaar
föran k, p bruges baade p og r\ Att former som pecpac, yppi
här följa typen lucpi, glappi (där p kommer efter kort stavelse)
och icke typen steictac, steypta (y steicpi, éppi), beror väl på att
det långa A, p i pekkpa, ypppi har förkortats framfor konsonant
(> pekpa, yppi), så att i själva värket även här saken ställer sig
så, att efter kort stavelse är p bevarat, efter lång övergånget
> t. När övergången p > t inträder även efter kort stavelse på
k, p, har jag ej närmare spårat efter. I varje fall är den icke yngre
än övergången av ct>d efter kort stavelse på l, n. (I AM 748
q:to ha vi t. ex. t i former som pgktu, paktr, se Bugge 1. c. s. XX).
Den isl. motsättningen virkt : spekp blir dock — i olikhet med
huilde: valete, synde: syna — snart upphävd, den kan inte ha
existerat i mera än ca 50 år högst, och den lämnar alltså endast
en tämligen ofullständig analogi till den här diskuterade
motsättningen.
För att vinna en något så när fullständig belysning av den
isl.-fho. övergången av (?;> d efter l, n återstår till sist att söka sätta
den i relation till den härmed i sak identiska, urnordiska, resp.
"samgermanska", övergången av ft>d i samma ställning. Noreen
i Aisl. Gr.3 § 213 anm. 1 betraktar (i överensstämmelse med Paul
o. a.) övergången av l>á efter n (ord som standa) som
samgermansk. Däremot förlägges övergången efter l (liksom i uddjud)
till urnordisk tid: "ist bald nach 700 bezeugt durch die
Vatner-inschrift, welche EhöAltR nicht *RhuAlfiR hat" (ib. § 217 anm.). Om
denna datering vore säker, så rycktes övergången i typen huilde—
synde (som är säkert bestyrkt från 900-talet) och i typen fellde—
brennde (som möjligen föreligger redan i Brages helrim, ca 800)
nära upp till den urnordiska övergången i *HroalfiR> RroáldRoA.
Då från tiden före 800 alla källor saknas, utgör bristen på belägg
för d-former inget hinder för att antaga övergången i typerna
huilde—synde, fellde—brennde också tillhöra 700-talets språk. Man
hade sålunda att räkna med den möjligheten, att när ett et, som
genom synkope efter lång rotstavelse kommer att följa omedelbart
efter l eller n, övergår till d, detta språkhistoriskt sett vore en
och samma företeelse som den urnord. övergången i ord som
*Hro(ilctR med ursprunglig förbindelse ld. Man finge i så fall
åter en annan möjlighet för förklaring av motsättningen fellde—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
