Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
Buergel Goodwin: Afimälan. 108
(jfr. Sv. 1.1905), som kan försvinna i vardagsspråket, men mina egna
observationer stämma fullständigt överens med ett par lärda
islänningars uppgifter om att det just är nomi nati v-formerna móðir
osv. som såsom indeklinabla substantiva användas i hela böjningen
i singularis.
§ 17 saknas de indeklinabla mask. w-stammarna på -a t. ex.
herra härre, sjera en titulatur for prästeståndet, som just äro så
vanliga; § 19 har det mask. ordet het ja jälte förirrat sig till
feminina. I vissa forbindelser kan detta besynnerliga, mycket
vänliga ord användas även som femininum, men som
Oxforderord-boken ock Fritzper ha jort, på grund av den fem. flexionen helt
enkelt uppfora ordet som ett fem. likadant som sv. människa,
torde väl knappast gå an, jfr Noreen Aisl. gr.8 § 399.
Den invecklade pronominalflexionen behandlas
jämförelsevis utförligare i §§ 26—31. Att beteckningen »dual« för formerna
vid, pid osv. hade kunnat försvinna helt ock hållet, är självklart.
De äro ju, utan minsta spår av dual-begreppet i användningen,
helt enkelt vardagsspråkets pronomina personalia i pluralis, ock att
kalla dem för du al-former kan i en modärn grammatik endast
värka förvillande. Uti prosan användas de omväxlande med vjer,
pjer osv., poesin däremot är ännu rikare på gamla pluralformer än
§§ 26 ock 27 uppge. Den använder mycket allmännt även
possessiv-pronomina ylckar, yðvar fullt flekterade. Tillfälligtvis fann jag i
Matthias Jochumssons Ljóðmæli I. bindi (1902) bis. 252—3, i en dikt:
»á börnum yðrum«, »hefnið yðvars höfðingja«, »særnd yðra sveita«,
»okkart einbirni«. — Neutrum plural, av demonstr. pronomen så
— detta pron. håller på att uttränga den lösa artikeln hinn i
vardagsspråket — heter paug, neutr. sing. av pessi heter pettað, även
om ortografin bevarar de gamla av förf. upptagna formerna. Ack.
sing. mask. penna är häller icke annat än en skriftform. — Den
suffigerade artikeln, som borde ha exemplifierats med minst sex
gånger så många paradigmata, motsvarar inte alldeles »den
efter-hængde artikeln, som i dansk« (s. 25). Den är närmare besläktad
med genusfiexionen i svänskan. Så användas t. ex. ständigt
sådana uttryck som: konan min, barnið mitt m. m. — Vid
paradigmen annar ock nokkur borde inte ha sparats på utrymmet. I
pron. enginn (s. 26) äro de anförda öngv-formerna så gott som
en-rådande. Indefinitum einn böj es även svagt i betydelsen »enda«:
Ufsins élskan eina (M. J., Ljódm. II. s. 24).
I värbalflexionen, som jag först under utarbetandet av
min egen framställning får tillfäll© att grundligt rannsaka, saknar
jag bara en § om de inflekterade formerna med suffigerat
personalpronomen, t. ex. ger du svo vel var så god!, sjáðu se!, komdu,
uttalas kondu kom!, vertu var! osv. Men även i andra ställningar
än vid imperativen spela dessa former, mäst i lågprosan, en stor
roll i språket. Ur brevstilen o g den övriga lågprosan anför jag
här några exempel: œtlarðu yfrum i dag, gœzka? (Jonas Hall-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
