Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
Sam Jansson: Anmälan. 204
man icke har något exempel från annat håll eller minsta antydan
om ett sådant bruk. För övrigt tyckes Agrip vara den första
handskrift, i vilken punkten annat än helt sporadiskt användes som
diakritiskt tecken, med reservation för punkten i ý. — I
förbigående kan nämnas, att jag en gång påträffat ett alfabet där
^-punkten utsträckts till de närliggande x och sålunda uppträtt som
kalligrafisk prydnad, men det kan näppeligen vara fråga om något
sådant i Agrip.
Det har fallit mig in att den punkt, som i många handskrifter
efter 1250 användes för att beteckna lång konsonant, skulle kunna
härleda sig ur nasalstrecket, liksom kanske förste grammatikerns punkt
för nasalerad vokal är ett förkortat nasalstreck. För den förra
skulle m och n bilda utgångspunkt, för den senare ö, ü o. s. v. *).
Analogibildningar skulle då vara: i3 p m. fl., i vilka strecket
förkortats till punkt för att undgå förväxling med mp (þ), nt (i).
En annan förklaring av punkten i nämnda funktion har trängt sig
på mig i den anledning, att den tycks uppträda tidigast över L
Ett viktigt förslag i 1 gram. avh. var, att man borde använda
stora bokstavsformer — versaler, kapitäler — för motsvarande
dubbelskri vna lilla bokstav. Stort t skilde sig från litet — obs! att
det ej i ifrågavarande funktion fick höja sig över raden — genom
böjt tvärstreck (r vilket för tydlighetens skull nog ofta behövde
fiffas upp med ett extra tryck (man finner tydliga former av detta
slag). Det blev då bekvämare att göra strecket rakt, som vid litet
ock tillägga en punkt ovanpå i. En gång lösgjord från
bokstavens massa, kunde punkten lätt analogiseras ut till c, p, r o. s. v.,
och så bli ett allmänt förkortningstecken.
Den i irsk skrift förekommande punkten över F m. fl.
bokstäver har sannolikt ingen relation till den nyss nämnda (Kuno
Meyer i brev). Det enda, som kan leda en att tänka på ett
samband, är, att den brukas över c, t> p för att angiva aspiration a),
vilket väl för nordiska öron var likvärdigt med dubbelkonsonant,
samt att punkten i denna funktion uppträder i handskrifter från
1200-talet ungefår.
Andra grammatiska avhandlingen från o. 1250 redogör för
ett senare skedes skrivvanor. þ har nu inskränkts till början av
ord, eljes användes 5. Det konsonantiska v bär namnet venä,
vilket tyder på anglo-saxiska bokstaven p, / har sannolikt formen F.
Dubbelkonsonant betecknas fortfarande med kapitälbokstav. Av
vokaltecknen saknas ø, beroende på att dess plats, kanske änniL
blott dialektiskt, intagits dels av p och dels av ae, vilka
representera respektive ø och ø. Som normalformer betecknas eo, kort och.
långt é, vilka emellertid enligt medgivande längre fram i avhand~
1) Frågan i hvad mån punkten i de senare stungna runorna bidragit?
till finnandet och utformandet av idén, sammanhänger nära med frågan om
runornas användning för längre uppteckning.
2) Prof. Kuno Meyer meddelar godhetsfullt att punkten här ersätter
den gamla spiritus asper som alltid brukas i forniriskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
