Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 Kock: 1600-talets vevskonst.
I fornsvenskan akcéntuerades trestaviga ord av denna
typ med flerstavighets-akcentuering, med fortis på första,
levis på andra och levissimus på tredje stavelsen; ord så-
dana som giliande. hade t. o. m. i fornspråket semifortis på
andra stavelsen och även då levissimus på tredje stavelsen.
Denna akcentuering vållade, att ultima-vokalen i dylika for-
mer i svenska riksspråket försvagades till -e (-9), t. ex. pl.
fsv. skaparar > nsv. skapare, neutr. sg. fsv. œdhlara > nsv.
ädlare, neutr. sg. fsv. thiohkasta :> nsv. tjockaste. Först sedan
denna försvagning av slutljudande -a till e (3) inträtt, över-
gick i riksspråket akcenten levis från penultima till ultima
i ord sådana som skapare, ädlare, tjockaste, giljande etc.,
men det finnes ännu bygdemål (t. ex. i Uppland och i Skåne),
som bibehålla den äldre akcentueringen med levis på penul-
tima i åtminstone vissa dylika ord. Beträffande dessa frågor
hänvisar jag till min utredning i Svensk akcejit I, 122 ff.,
Alt- und neuschw. accentuierung s. 83 ff.
Emellertid visa de ovan från 1600-talets skalder an-
förda formerna av typen skapar[e], ädlai\e\ tiockast\e\ gil-
iand[e], att den i riksspråket mötande försvagningen av än-
delse-vokalen -a till -e (-0) i vissa trakter måste hava g ått
ett steg längre, så att det av -a försvagade -9 alldeles för-
lorades, innan levis överflyttades från penultima till ultima
i dylika ord. Detta vinner en synnerligen god bekräftelse
genom vissa nysvenska bygdemål. För målet i östra Värm-
land gäller regeln, att ”obetonat e (9) bortfaller efter bitonig
stavelse, åtminstone i förbindelsen -ene (-9923)”, t. ex. glupen
’glupande’, främmen ’främmande’, vifarn ’vidfarande’ (Kall-
stenius i Sv. Im. X X I nr 1, s. 183), och av s. 184 anm. 1
ib. framgår, att målets motsvarigheter till riksspråkets sub-
stantiv på -are {klockare etc.) och superlativer på -aste (ri-
kaste etc.) fakultativt kunna sakna eller kunna bibehålla det
slutljudande -e (-9), t. ex. klåkker(e), rikest{e). I finländska
bygdemål (i egentliga Finland och Nyland) har -e förlorats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
