Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pipping: Anmälan. 295
Jag har naturligtvis icke förbisett, att i undantagsfall ljud,
som visa en ganska bristlällig periodik och äro bemängda med
buller, kunna fungera som vokaler. Yid viskat tal ersättas stäm-
bandsvibrationerna av friktion mot stämbanden, och i det av gene-
tiker gärna citerade ’
p st’ tjänstgör konsonanten s som stavelse-
bärare. Om någon för dessa och dylika undantagsfall vill bibehålla
termen sonant eller införa en ny term, kan det icke förmenas ho-
nom, ehuru jag tror, att vinsten härav icke svarar mot olägen-
heterna av en komplicerad terminologi.
Framför allt må man därvid icke förgäta, att mellan ett bul-
lerljud, använt som ’sonant’, och motsvarande ljud, använt som kon-
sonant, råder icke blott en funktionell utan även en kvalitativ åt-
skillnad. I kombinationen pst är s en åtminstone approximativt
periodisk företeelse, ty under ljudets fortgång höras upprepade
gånger de ljudelement, som alstras vid friktionen på det karaktä-
ristiska förträngningsstället. I förbindelsen [Äa]ss[e] föreligger
utom dessa med en viss regelbundenhet återkommande ljud två
knallar: en då vokalen a avklippes, en annan då vokalen e sätter
in *). Skrivningen med två s är här, lika litet som skrivningen
med två p i kappa, att fatta som en naiv beteckning för lång kvan-
titet. I själva verket föreligga här två s-ljud, båda bestående av
en knall, beledsagad av ett friktionsljud. Det första s är långt, ty
fastän dess knall hastigt dör bort, uppfattas friktionsljudets för-
längning som en förlängning av hela ljudet, knall-f friktion. Det
andra s, som ävenledes består av knall och friktion, är naturligt-
vis kort. Ovannnämnda kvalitativa olikheter mellan det s, som i
p st står i vokalisk funktion, och de rent konsonantiska s-en i
kasse äro åtminstone väsentligen av akustisk natur, utan motsva-
righet i ljudens genesis.
Det är mig icke obekant, att de här framlagda åsikterna om
klusilernas natur samt om begreppen vokal och konsonant i huvud-
sak utgöra blott en upprepning av vad Läffler sagt för mycket
länge sedan a). Men en åsikt är icke sämre för det den är gam-
mal. Och det är först på sista tiden, genom Hensens undersök-
ningar över knallens natur, som det blivit fullt klart, i huru hög
grad Läffler i själva verket haft rätt.
*) Detta förhållande, som jag förbisett i min uppsats ’Språk och öra’
Finsk Tidskrift, april 1909, har påpekats för mig av professor Fr. Läffler.
Förklaringen vinnes naturligtvis genom Hensens knallteori. Läffler hade
utan tvivel rätt, då han i sin artikel ’Explosiva ljud’ i Nordisk Familjebok,
l:sta uppl., bd. 4, sid. 891, betecknade förekomsten av ett momentant element
som kännemärket för en konsonant.
*) Jfr utom den nyss citerade artikeln i Nordisk Familjebok även:
L. Fr. Leffler Några ljudfysiologiska undersökningar rörande konsonantljuden.
Första afdelningen: De klusila konsonantljuden. TJpsala universitets års-
skrift 1874.
ARKIV FÖR NORDISK Fl OLOGI XXVII, NY FÜLJD XXIII. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
