Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848 E. Kock: Anmälan.
form) i olika funktioner (såsom attribut, såsom subjekt, objekt,,
predikativ osv., såsom adverb) och i förbindelse med olika ord
(artikel, partitiv jenetiv), I kronologiskt avseende skiljes på su-
perlativen före 900 och superlativen mellan 900 och c. 1185.
För att allsidigt beaöma det samlade materialet söker förf.,
delvis i anslutning till andras utredningar, att språkfilosofiskt fast-
ställa vissa skillnader mellan superlativ (komparativ) och positiv,
mellan svag och stark form, mellan maskulinum (femininum) och
neutrum, mellan predikativisk och annan ställning. Sådant är
ingen lätt uppjift. Jag vill anföra förfrs allra första påstående:
’Der Positiv bezeichnet ausserhalb des syntaktischen Zusammen-
hanges nur eine Eigenschaft ohne jeden Hinweis auf einen indi-
viduellen Träger derselben. Komparativ und Superlativ dagegen
heben, der eine aus der Zweizahl, der andere aus der Mehrzahl,
einen Träger der Eigenschaft heraus. Beide nähern sich dadurch
in ihrem Charakter dem Substantiv’. For min uppfattning exi-
sterar ingen sådan skillnad. Liksom se i och för sig betecknar en-
dast en viss fysisk-fysiologisk process och röd i och för sig endast
en viss egenskap, så betecknar rödare i och för sig endast samma
egenskap med ökad intensitet. Liksom till tanken på en verksamhet
(även utanför satssammanhanget) lätt sällar sig föreställningen om
något som utövar och något som är föremål för verksamheten, så
förknippas med en egenskap järna föreställningen om en eller flera
’bärare av egenskapen’. Men detta jäller för positiven lika väl som
för stegringsformerna. Alldeles meningslöst blir talet om ’fram-
hävandet ur ett tvåtal’ i satser av den vanliga typen: Rosen bien
allt rödare. Han blir svagare med varje dag. Det är där uteslu-
tande den ökade intensiteten, som komparativändelsen uttrycker.
Och vad närmandet intill substantivet beträffar, exemplifieras detta
(resp. fullständig övergång till substantiv) lika lätt och rikhaltigt
medelst serier av typen en gammal människa och en ung människa
. . . en gammal människa och en ung ... en åldring och en ung . . .
en gammal räv och en unge som medelst serier av typen denförste
mannen . . . den förste . . . fursten.
Till åtskilliga spekulationer måste jag ställa mig tvivlande,
även om jag icke är beredd att bevisa deras oriktighet. I andra
jer jag järna förf. rätt.
För att bättre belysa superlativens formella egenart, upp-
ställer förf. inledningsvis de olika typerna för förknippning av po-
sitiv och nomen utan och med artikel. Såsom bihang, under ru-
briken ’Nichtsyntaktisches’ upptager han dels en intressant översikt
över ist- och os£-suffixens frekvens, dels en förteckning på super-
lativsammansättningar (ss. got. fruma-baur) och superiativavled-
ningar (ss. got. frumisti ’början’).
Till slut yttrar han sig över förutsättningarna för och svå-
righeterna vid ett arbete sådant som det föreliggande. Jag vill
för min del icke uppställa några överdrivna krav. Men billigtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
