Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 Lindroth: Dikter om runornas namn.
än troligare, om diktaren inte tillhört sam hällets höge. Och är
snärten åt ’
jarlen’ i str. 15 äkta, har han nog häller in te gjort det.
V id ett försök att bestämma t illk o m s t t id e n fö r þ r íd e i-
lu r n a har man att ta ställning till spörsmålet om deras beroende
av den norska dikten. Kålund inskränkte sig (s. 20) till att i all-
mänhet påpeka tillvaron av många överensstämmelser. B ugge
menar (s. 103), att den norska dikten ’har paavirket U dtrykket i
de islandske . . Runeremser’, vilka ock betecknas såsom ’sena’ (s.
113), varjämte dock i No. indskr. Indi. 41 framhållas þrídeilurnas
’mange Tilføielser, der er aldeles uafhængige af det norske D ig t’.
Också W im mer anser (s. 281) inflytandet från detta omisskänne-
ligt. Ensam står M ogk anf. arb. 709 med sin tanke att den nor-
ska dikten är gjord efter den isländska (som själv haft någon
anglosax. dikt till förebild). Han menar att þrídeilurna tillhöra
1200-talet.
D e inbördes överensstämmelser, varmed man har att räkna,
äro (efter futharkens ordning) : freenda råg ; ú r a f illu ja m e — (?)
— y r brotgjarnt j a m ; kvenna kvülu — Jcvenna kvgl; rossom vcesta
— jå r s erfidi; bægja bam a — barna bage {L bpl) ; kaldastr kom a
— kaldakom ; næppa koste — þungr kostr; gumna gådi ; einhændr
ása — einhendr åss; lau fgrønsir lim a — la u fg a d lim (dock ej
konstant); m oldar auki.
Sambandet är ofrånkomligt. A tt det inte är först sekundärt,
visar det faktum, att det träder fram vid flera av de punkter, som
äro de fastaste i den eljes ganska ostadiga isländska ramsan. Men
r ik t n in g e n av inflytandet kan avgöras endast med hjälp av
andra kriterier. — D et är då redan viktigt, att det norska kvädet
bevisligen var spritt på Island. Brynj. Sveinsson säger sig ju ge
en strof ur minnet, och han förklarar detta därmed, att ’p 1er a q u e
h o ru m v u lg o c ir c u m fe r u n tu r *). Troligen ha de då snart nog
komm it över dit. Å tm instone i ett fall har m untlig isl. tradition
räddat en sannolikt riktig läsart (str. 15, 2), som i N orge tidigt spårat
ur. — Ratt tungt väger det faktum, att den stora massan av de
isl. kenningarna äro alldeles främmande för det klassiska skalde-
språket, ett förhållande som näppeligen skulle råda, om de vore
av hög ålder. Där beröringar finnas, lär intet tvivel behöva fin-
nas om, att þrídeilurna varit de tagande. A tt de tagit så pass
litet, kan man inte med fog förundra sig över. Redan de spe-
ciella alliteration skraven hänvisade dem i stor utsträckning till ska-
pelse för eget behov a). Också vid lånen från den norska dikten
— vilka jag således anser säkra — , måste denna synpunkt ha haft
sin betydelse; delvis kanske rättare: det var just m önstret som
’) Jfr även om Ver. källa för en kenning vid is s. 280.
*) Visserligen träffas þrídeilurna kanske inte häller så ofta i s e n -
isländsk diktning. Men påtagliga varianter göra det, uppfunna i anslut-
ning till dem. Oförändrat lån skulle ha motverkat syftet att skapa en ori-
ginell ’dylgja’ (varom mera nedan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
