Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Beckman: Till VGrL:s hist.
blivit beivrat, och år 1331 utfärdar han ett ännu bevarat
brev, i vilket han utfäster sig att inom en månad från näst-
kommande Mikaëlis ha tagit bort den del av området, som
icke var innefattad i Magnus’ brev.
Emellertid synes detta löfte icke ha blivit infriat, ty år
1335, då Magnus Eriksson på sin Eriksgata besökte Väster-
götland, tog han saken om hand. Han uppdrog åt tvenne
herrar, den på många ställen nämnde Herr Göstav Niklisson,
rådsherre, och Lars Magnusson att undersöka, om verkligen
Harald bebyggt större del av Hattås skog, än Magnus La-
dulås’ brev berättigade till. Om så vore, skulle han inom
en månad bortskaffa byggnaderna ; och om det ej skedde, skulle
de två herrarna enligt föreskrifterna i landskapets lag
icke försumma att nedbränna de olagliga byggnaderna (alio-
quin extunc memorati dominus Göstavus et Laurentius Mag-
nusson hujusmodi edificia illegitima ju x ta legum terre exi-
gent iain incendio consumi facere non omittant).
Stället är i följande avseenden alldeles tydligt: En tvist
har förekommit; uppgörelse har träffats mellan parterna, av
vilka den ena är ”alla västgötar”, den andra en enskild, möj-
ligen mäktig man. Den senare uppfyller icke de åtagna
förpliktelserna, och då skall hans olagligen uppförda hus
denna gången ”icke brytas utan brännas”. Det synes ock
vara klart, att det icke är åt västgötar, som konungen läm-
nar uppdraget. Det är konungamakten, som kommer den
tydligen vanmäktiga provinsiella rättsskipningen till hjälp
genom riksstyrelsens organ.
A andra sidan synes den föreliggande förseelsen vara
ringa nog. Hattås skog var väl vid denna tid en rätt vär-
delös egendom, långt avlägsen från provinsens mera tätt be-
byggda delar. Och landsvägen Ulricehamn—Jönköping, som
nu går fram i närheten, är säkerligen yngre. Det är därtill,
som vi i följande avdelning skola visa, troligt nog, att Herr
Harald haft rätt god hemul i äldre lag för sitt tillväga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
