Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 E. Olson: Anmälan.
varit lika mycket öst- som västnorsk, i det att de "rika män”,
vilkas bosättning i Bergen enligt Kungasagorna utgjorde stadens
upphof, till stor del hörde hemma i det nordanfjällska Norge. Det
är väl troligt, att förff. i allmänhet ha rätt häri, ehuru det ej kan
strängt bevisas. Men på en punkt i detta sammanhang är det,
som anm. vågar ställa sig tvivlande.
Genom gammal östnorsk påverkan vilja förff*. också ytterst
förklara det förhållandet, att i Bergenmålet alla ändelsevokaler i
regel övergått till ç (ce). Förff. ansluta sig näml. icke till den
vanliga meningen, att denna i de norska målen enastående utveck-
ling av ändelsevokalerna beror på ett osedvanligt starkt danskt
inflytande, utan mena i stället, att denna utveckling har sin orsak
i en genom efterbildning av de östno. akcentförhållandena upp-
kommen försvagning av slutstavelsernas biton, en försvagning som
i de östno. dialekterna visserligen träffat endast ord med urspr.
lång rotstavelse och endast slutljudande vokal, men som i Bergen-
målet, där den östno. egenheten frapperade, men gränserna ej
kändes, kunde utbredas även till kortstaviga ord och till ändelse-
vokal, som följdes av konsonant. Förff. sammanställa förhållandet
därmed, att i Bergenmålet —likaledes mot alla andra norska mål —
n bevarats i slutljud i oakcentuerad stavelse (röt’n, vikkçn, hon
osv.), vilket förff. nämligen förklara så, att denna kons. bortfallit
efter m edelstark bitonig vokal, men kvarstått efter svagt bi-
tonig, sådan som enligt det sagda rådde överallt i Bergenmålet.
Anm. kan icke finna detta räsonnemang övertygande. Att n
skulle bortfalla i medelstark stavelse, men kvarstå såväl i fullt
betonad som i svagtonig är fonetiskt överraskande. Det motsäges
också av åtskilliga förhållanden, av vilka det här kan vara nog att
anföra, dels att på östnordisk botten n kvarstår icke blott i de
danska dial, med deras försvagade ändelsebetoning, utan även i de
sydsvenska målen, där ändelsevokalen bevarat samma biakcent som
i de medelsvenska dial., där n fallit, dels att i de senare liksom i
norska mål n fallit icke blott i ord med tvåstavighetsakcent, utan
även i ord med enstavighetsbetoning, vad man väl med förffrs
mening ej skulle vänta. Något stöd för en akcentförsvagning i
Bergenmålet kan således icke på detta sätt vinnas. Om en sådan
genom östno. påverkan ägt rum, låter sig ej avgöra, men förefaller
mindre trolig i betraktande därav, att Bergenmålet med avseende
på akcentförhållandena — vad man f. ö. med tanke på akcentens
bundenhet av miljön kan vänta — eljest står helt och hållet på
västländsk grund. För anm. synes det därför troligare, att om
östnorsk påverkan här är det primära, denna bestått däri, att det
fornöstno. ce (i öppen stavelse i långstaviga ord: tungce, kastce osv.)
direkt inträngt i Bergenmålet och där ntbrett sig. Men utan
tvivel har, om ej rent av huvudorsaken till den bergenska vokal-
försvagningen ligger här, danskan (och även lågt.) med sitt e i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
