Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Anmälan. 209
lefvandes intresse, af rädsla för den aflidnes själ, hvars återkomst
genom förbränningen omöjliggjordes (jfr Vigahrappr, Laxd.-saga).
Snarast har bruket, som under det andra årtusendet före Kr.
trängt igenom hos alla indoeuropeiska folk, närmast kommit till
germanerna från Mellantyskland och Östeuropa; antagandet af se-
mitiskt och babyloniskt inflytande måste afvisas.
Det stundom uppträdande bruket att nedlägga benen i för-
minskade afbilder af den mänskliga bostaden — s. k. husurnor ■
—
innebär i själfva verket en inkonsekvens, då man ju inte längre
betraktade grafven som uppehållsort för själen: det måste alltså
anses vara ett synkretistiskt drag.
I fråga om hela denna afdelning af arbetet, där förf. ur be-
grafningsskicken drager slutsatser beträffande de förhistoriska ti-
dernas själatro, anser sig emellertid anm. böra ånyo erinra om de
synpunkter, som Neckel gjort gällande i sitt arbete om Valhall.
I betraktande af den krassa uppfattning af den döde såsom — för
att begagna Neckels uttryck — "ett lefvande lik”, där själaföre-
ställningen synes hafva spelat en högst obetydlig roll, åt hvilken
uppfattning isländska källor ge uttryck ännu strax före kristen-
domens införande, känner man’sig föga böjd för att i de växlande be-
grafningsskicken se en utveckling i mera spiritualistisk riktning.
Sammanhanget med de urgamla föreställningarna om en identifi-
kation mellan den döde och hans lefvande föregångare synes knap-
past ha afbrutits ens genom likförbränningsseden. Mot att de
hedniska germanerna skulle ha tänkt sig lifvet efter döden såsom
en från kroppen löst själatillvaro tala äfven språkliga skäl: orden
själ och ande i betydelsen ’själ’ höra till öfversättnings- och den
religiösa litteraturen.
Sannolikt har man enl. Helm att till sten- och bronsåldern
förlägga ursprunget till föreställningar om ett själens förkroppsli-
gande i djur- och äfven växtgestalter, som längre fram så allmänt
uppträda i den germanska folktron.
Med dylika föreställningar står totem ism en i ett intimt
sammanhang. Helm ställer sig icke fullt så afvisande gentemot
antagande af totemistiska föreställningar hos germanerna som t. ex.
R. M, Meyer. Men han medger, att de stöd, som hittills anförts
härför, äro synnerligen svaga. De många folknamn, som till nöd
kunna förklaras ur djurnamn, anser han icke lör denna fråga ge
någon behållning.
I detta sammanhang skulle jag vilja nämna, att man kanske
med lika stort eller möjligen lika litet berättigande kunde söka
totemistiskt ursprung i en hel del germanska släktnamn på -ing,
som tydligen innehålla djurnamn, såsom Rämningar, Ylfvingar
o. d.; se aum. Om de svenska ortnamnen på -inge s. 229. Icke
heller stamsagornas antydningar om djurisk härstamning ha någon
egentlig betydelse för dessa frågor. Emellertid anser sig Helm ha
mera grundad anledning att tillskrifva vissa germanska antropogo-
J.RKIV FÜR NORDISK FILOLOGI XXXII, NT FÖ LJS XXVIII. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
