Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 Hellquist: Anmälan.
lan dessa och järnålderns Tor står en åskgud med bronsvapen;
arkeologiska bevis se s. 201 f. !).
Af gudomligheter i djnrgestalt synas häst och fågel ha spelat
den förnämsta rollen. Drakmotivet tycks ha kommit till germa-
nerna samtidigt med ordet drake, alltså i romersk tid.
Någon ursprunglig ”förvandlingsförmåga” hos gudarna finns
ej: förvandlingen är blott en formel, hvaraf sagan betjänar sig, då
djurgestalter aflösts af antropomorfa gudar. Yngre nybildningar,
”verkliga” förvandlingar, ha sedermera uppstått, lätta att skilja
från de äldre.
Sannolikast höra till dessa djurgudar en häst och en örn,
som aflösts af Oden (hans vargar äro enl. H. däremot likdemoner
och korparna själadjur); och vidare Freysgalten och Hönirs svan.
Förklaringen af Tors bockar såsom djurgudomligheter anser H.
vara osäker; härledningen af Freyja ur en kattlik föregångerska
naturligtvis omöjlig.
En viktig grupp bland dessa demoniska djurgestalter utgöres
af de likätande demonerna, som bero på urgamla, kanske ända till
tiden före stengrafvarna återgående föreställningar, lätt förklarliga
af det tillstånd, i hvilket särskildt de då utan skydd placerade
liken snart befunno sig.
Hufvudbenämningen för dessa demoner är *etanaz. Då de
ofta hade jättegestalt, öfvergick benämningen sedan äfven till andra
jättar. Helm ansluter sig sålunda i hufvudsak till Schoning (hvars
teorier i denna punkt annars mötts med skepsis af flera förf., så-
som R. Meyer, Brate), men anser dock, att denne i flera afseenden
skjuter öfver målet. Loke var ingen likdemon, och icke alla jättar
böra föras hit (se t. ex. om Hrungnir ofvan)a).
De likätande djurdemonerna aflöstes af sådana, som tänktes bort-
föra den döde. Samgermansk var tydligen föreställningen om en
demon i hästgestalt, som hade en dylik uppgift (se om Tjängvide-
stenen s. 213). I Sleipner föreligger enl. H. en kontamination af
storm- och dödshäst. En hypostas af Sleipner är i Norden Oden;
*) Då förf. på tal om Tor, i anslutning till Olrik, framhåller, att hans
enfald är ett yngre skem&tiskt drag, som afser att markera motsatsen till
Oden, är ju detta sannolikt riktigt. Men då Alvissmål, likaledes efter Olrik,
anföres som stöd för att äfven Tor ursprungligen kunnat vara listig, skulle
man däremot vilja anmärka, att denna sång dock innehåller ett gammalt
kändt sagomotiv, hvilket kanske med v. d. Leyen Das Märchen in den Göt-
tersagen der Edda s. 49 får antas ha ganska sent öfverförts på Tor. Olrik
Da. stud. 1904, s. 135 anser däremot detta drag som en lemning från äldre
tider. — För öfrigt är det kanske försiktigast att för mytologiens vidkom-
mande så litet som möjligt bygga på Alvissmål, där själfva berättelsen tycks
vara ganska tillfälligt hopkommen, rent af på måfå gripen ur tillgängligt
sagomaterial, för att tjäna som ram för det som i alla fall för diktaren varit
hufvudsaken, nämligen ord- och namnlistorna.
’) Däremot accepterar Helm Schönings tolkning af Hrœsvelgr. Att
emellertid en 7
7
valplatsfågel" som örnen kallas ”likslukaren” synes mig inte
vara mycket att bygga på, något som för öfrigt äfven Brate framhåller
Nyare forskn. i nord. myt. s. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
