Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling / 8. Fransmännen i Canada (1892) Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Americana, Geography Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

8.

Fransmännen i Canada.

Äfven sedan spaniorerna och portugiserna tagit hvar sin dryga portion af Amerikas jord, återstod ännu i början af 1600-talet en ofantlig landmassa, öfver hvilken den infödda befolkningen var obestridd herre. Det var den del af Nordamerika, som från Mexikanska viken i söder sträcker sig till Ishafvet i norr, omfattande, utom Atlantiska kustlandet och Mississippidalen, de ändlösa skogssträckorna norr och nordväst om de stora sjöarna och deras utloppsflod.

Ett helt århundrade efter upptäckten, och medan hans rasfränder i söder måste böja hufvudet under de hvita främlingarnes ok, lefde den nordamerikanske indianen här i ostörd besittning af sitt land. Men med början af 17:e seklet slog äfven hans stund. »De bleka ansiktena» visade sig äfven på hans kuster, och efter ännu ett århundrade hade de fördrifvit honom från många af hans bästa jaktmarker.

plansch vid 160

161

En jaktmark hade de dock i eget intresse låtit honom behålla. Det var det stora, af oräkneliga sjöar och vattendrag uppfyllda skogsland, som söder och väster om Hudsons vik sträcker sig upp mot de kala tundrorna vid Ishafvet: bäfverns, mårdens, zobelns och de andra pälsbärande djurens amerikanska hemland. Deras dyrbara skinn blefvo redan i 16:e århundradet föremål för en liflig byteshandel mellan indianstammarna i det inre och franska köpmän från Dieppe och Saint Malo, hvilka efter Jacques Cartiers upptäckt af Canadas stora flod på 1530-talet årligen ditsände sina fartyg. Strax efter islossningen på våren kommo indianerna i sina skinnlastade kanoter utför de många älfvar, som norrifrån utfalla i S:t Lawrence. På vissa handelsplatser vid den stora floden mötte dem då de franska köpmännens agenter, som mot glaspärlor och annat småkram, men framför allt mot brännvin, tillbytte sig de dyrbara laddningarna.

Ett annat vinstgifvande företag hade redan årtionden förut dragit fransmännen till Amerikas kuster: det indräktiga fisket på den stora New-Foundlandsbanken. Årligen samlades här hela fiskarflottor från Bretagnes och Normandies kustplatser och upphämtade ur hafvet ofantliga rikedomar.

Det var sålunda viktiga franska intressen Frankrikes konungar sökte bevaka, då de tidigt gjorde anspråk på äganderätten till dessa nordligaste trakter af Nordamerika. Men anspråken sträcktes ännu längre. Alltsedan florentinaren Giovanni Verazzano, under en resa med franska fartyg för att söka en genomfart till Kina norr om Amerika, 1524 befarit och undersökt Nordamerikas östra kust från Florida till New-Foundland, ansågo sig de franska konungarne som ägare till hela denna kust, alldeles som de engelska monarkerna, på grund af Cabots resa tjugufem år förut, betraktade samma kust som uteslutande sin tillhörighet.

Båda kronornas anspråk fingo hvila i mer än femtio år; men i början af 17:e århundradet se vi dem samtidigt upplifvas. Båda dela de med rund hand ut stora sträckor

162

af denna nordamerikanska kust åt enskilda eller kompanier, att efter behag koloniseras och regeras. Henrik IV af Frankrike skänkte sålunda Acadia, såsom hela kuststräckan från Delaware till S:t Lawrence då kallades, åt en hugenottisk adelsman vid namn Pierre de Monts. Denne hade också börjat anlägga en koloni på västra kusten af Nya Skotland, kallad Port Royal, då efter konungens död förläningen återtogs och hela kustlandet i stället gafs åt en af änkedrottningens hofdamer, eller rättare åt de bakom henne stående jesuiterna, och då den af dem i Maine anlagda kolonien Saint Savior blifvit förstörd af engelsmännen, åt en af de Monts' följeslagare, Samuel de Champlain.

Champlain är den verklige grundaren af det franska väldet i Amerika. Med framsynt blick insåg han, att den rätta platsen för en koloni i dessa nordliga trakter ej vore Nya Skotland, utan stränderna af denna mäktiga flod, som å ena sidan öppnade en förbindelse med de obekanta länderna i väster och å den andra genom sina många tillflöden från norr öppnade vägar till jaktmarkerna i det inre. I vinkeln som ett af dessa tillflöden bildar med S:t Lawrence anlade han, på en i floden utskjutande klippudde, ett litet handelsfaktori, som, i början endast bestående af ett blockhus och några kojor, sedan vuxit ut till det stora och ståtliga Quebec. Kolonien kallade han Nya Frankrike, hvilket namn dock efter hand utträngdes af Canada, ett ord som på infödingarnes språk betydde en befäst by och af dem användes om Champlains nybygge.

Med de kringboende indianerna, tillhörande den stora huronstammen, ingick Champlain förbund, hjälpte dem att besegra deras dödsfiender, de på andra sidan floden boende irokeserna, och företog mångåriga forskningsresor i det inre, som han utsträckte ända till de långt i väster vid Huronsjön boende stammarna. Ty Champlain var ej blott kolonisatör, utan äfven upptäckare. I likhet med många af tidens berömda sjöfarare, en Frobisher, en Davis, en Hudson, trodde han på tillvaron af en vattenled, som genom

163

det nordligaste Amerika förde ut till Stora oceanen och Kina. Denna hans åsikt gick i arf till kommande generationer, och det var under sökandet efter Champlains genomfart som en annan berömd fransman vid århundradets slut för andra gången upptäckte Mississippi.

Kolonien som Champlain grundat växte endast mycket långsamt. Pälshandlare och deras tjänare utgjorde länge dess enda invånare. Någon jordbrukande befolkning fanns ej. Ingenting lockade heller till invandring. Klimatet var strängt och jorden i allmänhet karg. Det handelskompani, på hvilket Champlain öfverlåtit sin rätt, införde ett strängt monopol. Inga andra än goda katoliker fingo heller bosätta sig i Nya Frankrike, och jesuiterna, som lyckats tränga sig in där och utöfvade ett stort inflytande på styrelsen, vakade sorgfälligt öfver att ingen hugenott fick beträda Canadas jord.

Men lika trångsynta och ofördragsamma fäderna af Jesu sällskap voro som koloniens styresmän, lika beundransvärd var äfven här i yttersta Nordamerika den verksamhet de utvecklade som missionärer bland indianerna. Med ett otroligt dödsförakt gick en liten flock af dem, tre eller fyra stycken, genom stiglösa skogar öfver hundra mil västerut till de vid Huronsjön boende vilda stammarna, slog sig ned midt ibland dem, lärde sig deras språk, undervisade dem i kristendomen, samlade barnen omkring sig i sina skolor, botade de sjuke och lyckades på detta sätt vinna deras förtroende och vördnad. Men ett omslag inträdde: en svår koppepidemi utbröt bland stammarna vid Huronsjön. »De bleka ansiktena», som lockat dem från tron på deras gamla gudar, ansågos för skuld därtill, och nu sväfvade jesuitfädernas lif hvartenda ögonblick i fara. Det oaktadt fortsatte de oförskräckt sin verksamhet som läkare och lärare, epidemien upphörde efter hand, och deras verk hade krönts med fullständig framgång, då huronernas stamfränder och dödsfiender irokeserna föllo öfver dem, förstörde deras byar och nästan helt och hållet

164

utrotade huronstammen. Jesuitfäderna blefvo efter långt pinande dödade.

Dessa huroner voro jämte irokeserna den mest begåfvade af Nordamerikas indianstammar öster om Mississippi. Jakten var visserligen äfven hos dem hufvudnäring, men de idkade tillika ett ej obetydligt jordbruk och bodde i befästade byar med timrade hus. Hos huronerna var sambandet mellan stammarna mer löst, men irokeserna hade slutit sig tillsammans till ett fast organiseradt förbund, de Sex nationernas, alla bosatta bredvid hvarandra i västra delen af den nuvarande staten New-York. Irokeserna voro länge det mäktigaste folket i denna del af Nordamerika, fruktade lika mycket för sin grymhet som tapperhet. Allt sedan Champlain bistått huronerna emot dem, voro de fransmännens fiender, och under de många gränskrigen mellan de engelska och franska kolonierna stodo de merendels på engelsmännens sida.

I slutet af 17:e århundradet upplefde Canada en kort blomstring. Ludvig XIV och hans minister Colbert sökte då med konstlade medel gjuta nytt lif i den tynande kolonien. Jordbruk och näringar, som Canada nästan helt och hållet saknade, skulle med ett slag framstampas ur marken. Med ofantliga kostnader öfverfördes den ena laddningen efter den andra af unga karlar och kvinnor af arbetsklassen. Äktenskap uppmuntrades genom premier, och styrelsen drog med faderlig omtanke försorg om att inga, män eller kvinnor, fingo gå ogifta. Industrien uppmuntrades och kringhägnades med privilegier, och till allt sträckte konungen och hans minister sin omtanke. På detta sätt galvaniserades Canada, så att säga, till lif, och folksiffran sprang på några år upp från några tusen till öfver tiotusen.

Men Ludvig XIV ville äfven gifva sitt skötebarn - och som sådant ansåg han alltid Canada - en social organisation efter sitt sinne och införde nu i vildmarken vid S:t Lawrence samma feodalsystem som Richelieu krossat

165

i moderlandet. Han lät för detta ändamål till Canada öfverföra ett helt regemente soldater, som, sedan de användts att injaga en hälsosam skräck hos irokeserna, förvandlades till jordbrukare. Officerarne fingo sig tilldelade stora sträckor land, af hvilka de som feodalherrar förlänade större eller mindre delar åt soldaterna, såsom deras vasaller. På detta sätt uppstod inom några år en aristokrati af godsherrar, hvilkas länderier sträckte sig utmed båda sidorna af S:t Lawrence. På dess stränder byggde äfven vasallerna sina gårdar, efter gammal fransk sed tillsammans i byar, och de många små tätt byggda köpingar med husgaflarna åt gatan, som den resande så ofta träffar i Nedre Canada, äro alla från denna tid.

Men rika på jord, voro dessa seignörer i det hela fattiga. De yngre sönerna blefvo vanligen pälsjägare och ströfvade i spetsen för små skaror underhafvande omkring i vildmarkerna ända bort till Öfre sjön i väster och Slafsjön i nordväst. Med indianerna lefde de på vänskaplig fot. Fransmännen, med sitt glada och förbindliga väsen, hade alltid lättare än de trumpna och stolta engelsmännen att vinna infödingarne för sig. Många af dem togo indianska hustrur, och så uppstod en blandad ras, hvilken, under namn af halfblodsindianer, canadier och skogslöpare — coureurs des bois — som pälsjägare eller båtförare på floderna utgjorde en viktig del af koloniens befolkning.

Canada styrdes nu mera af kungliga guvernörer med oinskränkt makt. Någon representantförsamling fanns aldrig i det franska Canada. En af guvernörerna, den kraftfulle Frontenac, fick visserligen det infallet att vilja införa en ständerförsamling efter bilden af de franska riksständerna, men fick af Colbert, som han meddelade sin plan, ett lika kort som tydligt svar. »När våra konungar,» skref ministern, »ansett lämpligt att låta Frankrikes riksständer falla i glömska, gör Ni, herr guvernör, utan tvifvel klokast i att så sällan som möjligt eller, för att tala rent språk, aldrig inkalla en representantförsamling i den åt

166

eder styrelse anförtrodda kolonien.» Vi höra heller aldrig talas om, att de franska kolonisterna, som de engelska. fordrat en röst med i sina egna angelägenheter. De voro vana att se en faderlig styrelse tänka och handla för dem. Någonting liknande själfstyrelse hade de knappast ens en föreställning om.

Till det yttre oinskränkt, var dock guvernörens makt begränsad från två håll: af Jesu mäktiga orden samt den intendent man ställt vid hans sida som hjälpreda i civilförvaltningen och spion på hans handlingar. I intendentens händer låg framför allt vården om koloniens utveckling. Dessa ämbetsmän voro i allmänhet mycket dugligt folk. Den namnkunnigaste bland dem är Jean Talon, samtidig med Colbert. Han upptog Champlains plan att utforska länderna i väster och lägga dem under franskt välde. För detta ändamål utsände han årligen officerare, köpmän och pälsjägare till trakterna bortom Huronsjön, och de bragte honom värdefulla underrättelser. Äfven af jesuiterna begagnade han sig. Dessa Loyolas söner hade, sedan den stora huronmissionen gått under, förlagt sin verksamhet längre väster ut, i syfte att här skapa sig ett eget rike, likt det deras bröder grundat vid Parana. Outtröttliga forskare, trängde de in bland stammarna vid Michigan och hörde af dem berättas om ett stort vatten långt mot solens nedgång. Utforskningen af dessa aflägsnare landsträckor skulle dock ej ske genom dem och för deras syften: den var förbehållen en enskild man, den snillrike och energiske Robert Cavelier de la Salle, vanligen helt enkelt kallad La Salle.

Bördig från Rouen, hade han vid endast några och tjugu års ålder utvandrat till Canada och där som nybyggare bosatt sig i närheten af Montreal på en jordsträcka han fått sig upplåten. Här, i utkanterna af det dåvarande Canada, vaknade hos honom begäret att lära känna vildmarken, hvars granne han var. Han lärde sig huronspråket och genomströfvade så i flere år, endast

167

åtföljd af några indianska vägvisare, de öde sträckorna omkring de stora sjöarna. Under dessa vandringar fick han höra talas om en stor flod som skulle flyta mot väster och slutligen utfalla i hafvet. La Salle var nu öfvertygad, att den utföll i Stilla hafvet, och att den af Champlain sökta vattenleden till Kina således var funnen. Han lät visa sig dit, påträffade den obekanta floden djupt in i det nuvarande Indiana och befor den en lång sträcka. Det var den ståtliga Ohio han, först af alla europeer, sett och färdats på.

Att Ohio ej var den vattenled han sökte, blef honom dock snart klart. Under en färd, som han 1669 dels till fots, dels i kanot företog, uppnådde han den på nordvästra kusten af sjön Michigan inskjutande djupa vik, nu kallad Green bay, som, i söder fortsatt, af en rad sjöar och älfvar, bildar en sammanhängande farled ända till närheten af floden Illinois, från hvilken den endast skiljes af ett smalt ed. Af infödingarne här erfor han, att man på denna led och genom att bära kanoterna öfver edet efter en veckas färd komme ut i en ofantlig flod, som styrde sitt lopp mot söder och i hvilken äfven Ohio utfölle.

Nu hade La Salle allt klart för sig. Den stora floden, hvars namn Mississippi han tillika nu för första gången hörde, måste utfalla i Mexikanska viken. Till dess utforskande behöfdes dock andra medel än dem han förfogade öfver, och han återvände nu till Canada, hvälfvande stora planer i sitt hufvud. Han begaf sig genast efter återkomsten till Paris, framlade för konungen och hans minister en fullständig plan för att lägga det ofantliga området i väster under Frankrikes välde och därmed taga de engelska kolonierna i ryggen. För ändamålet begärde han endast att få anlägga fästen hvar han ville och erhålla en betydlig landsträcka vid Ontariosjön i förläning. Intagen af planens storhet, beviljade Ludvig allt.

Nu satte sig La Salle energiskt till verket. Vid Ontario reste sig snart rundt omkring Fort Frontenac en

168

stad med en talrik befolkning af nybyggare och indianer, alla La Salles underhafvande. Vid Niagara, mellan Erie- och Ontariosjöarna, byggde han ett annat fäste, genom hvilket han beherskade de till jaktmarkerna norrutledande vägarna och därigenom blef herre öfver en betydlig del af pälshandeln. Härigenom fick han dock hela köpmannaintresset emot sig, liksom han redan var föremål för hat och förföljelse från jesuiterna, hvilka i honom med skäl sågo en farlig medtäflare. För att kunna beherska sjöarna och på dem föra större expeditioner mot väster, lät han ofvanför Niagara bygga sig ett större fartyg. Alla dessa tillrustningar togo en följd af år, och det var först 1679 han var färdig att afgå på sin stora expedition.

Mississippi hade emellertid redan blifvit funnen och befaren. Frontenac hade sex år förut utsändt en expedition af fem man, som under ledning af Quebecsköpmannen Joliet och jesuitpatern Marquette samt följande La Salles anvisningar, i indiankanoter begifvit sig utför Illinois och den 17 juni 1673 kommit ut på den stora floden. I flere veckor hade de därefter följt dess lopp mot söder och först vid Arkansas' mynning vändt om. I slutet af september voro de lyckligt tillbaka i Green bay, och en månad därefter kunde Joliet i Quebec afgifva rapport om sin lyckliga färd.

La Salle afgick på sin stora expedition hösten 1679. Han medförde förråd för anläggande af fästen och byggande af nya fartyg. Vintern tillbragte han i fästet Crèvecoeur vid Illinois, ej långt från det ställe där jättestaden Chicago nu reser sig, för att därifrån bryta upp vid vårens början. Men nu träffade honom en rad af motgångar.

169

Fartyget, som han hemsändt med en rik laddning pälsverk, förgicks under vägen, och medan han själf gjorde en lång och svår marsch genom skogarna till Fort Niagara för att skaffa ett nytt fartyg, gjorde den i Crèvecoeur kvarlämnade besättningen myteri, förstörde alla förråden och begaf sig på hemväg. Vid sin återkomst fann La Salle endast sin trogne följeslagare italienaren Tonti kvar. Med honom och några indianer gjorde han en kanotresa utför Illinois och Mississippi ända till dess mynning och såg en dag på hösten 1680 Mexikanska vikens böljor glittra emot sig. Här utsåg han platsen för en stad, som skulle beherska hela det inre och blifva Louisianas hufvudstad — så kallade han det omätliga område, som från Alleghanierna i öster sträcker sig till Klippbergen i väster. Han såg det redan bebygdt med folkrika städer och Frankrikes flagga vajande från alla dess fästen.

Sin dröm fick La Salle aldrig se förverkligad. Hans lif blef ej heller långt. Några år därefter afseglade han från en fransk hamn med en flottilj af fyra fartyg och en skara utvandrare ombord för att vid Mississippis mynningar anlägga den länge planlagda kolonien. Men vid ankomsten till Mexikanska viken seglade fartygen förbi Mississippimynningarna utan att märka det och landade på kusten af Texas i en sumpig trakt. Den febersjuke La Salle begaf sig i båt ut för att söka inloppet och blef under denna färd den 19 mars 1687 af den upproriska besättningen mördad. Han var då endast 44 år.

Med La Salles död föll hans stora plan sönder. Ingen fanns som kunde fortsätta hans verk. Frankrikes tillgångar voro också för mycket medtagna af de ständiga krigen att något kunde bli öfver för koloniala företag. Dock byggdes en kedja af fästningar utmed den stora floden. På det ställe där Missouri utfaller i henne hade La Salle och Tonti redan anlagt fästet S:t Louis, början till den stora staden med samma namn. Nu anlades af canadensiska officerare Détroit vid sundet mellan Huron- och

170

Eriesjöarna, och Natchez långt ned i söder bland de liknämda indianerna. Nouvelle Orléans, nu New Orleans. anlades i början af 1700-talet, men förde länge en tynande tillvaro. Sitt namn erhöll det efter hertigen af Orleans, regenten under Ludvig XV:s minderårighet.

Några årtionden efter Quebecs anläggning grundade ett fromt sällskap på en ö längre upp i floden ett hospital och en skola för indianbarn. Jacques Cartier hade under en af sina resor hundra år förut här haft sitt vinterkvarter och af en hög bergkulle på västra stranden af floden gifvit ön namnet Montreal, och det namnet fick platsen behålla. Genom sitt gynnsamma läge vid föreningen af tre vattenvägar blef den lilla orten snart en betydande handelsplats och en rival till själfva Quebec.

Under Frankrikes krig med England i 17:e och 18:e århundradena spelade Montreal en viktig rol. Här organiserades nämligen de till hälften af indianskaror bestående trupper, som anföllo och härjade de engelska kolonierna. Skildringen af dessa blodiga gränskrig, som slutligen kostade Frankrike förlusten af alla dess nordamerikanska besittningar, finner i ett följande kapitel sin naturliga plats.