Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till biskop Franzén. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
236
sig; men mycket hos honom stötte mig äfven bort,
emedan jag ej förstod det i dess djupare mening och
sammanhang (så t. ex. Marci 4: 11, 12 och flera andra
ställen). Dessutom sag jag alltid Jesus såsom ett annat
väsen än Gud. Och Gud måste då alltid blifva för mig en
hård, orättvis regent, som fordrade offer och blod för en
af våra första föräldrar begången synd. Och denna synd,
mitt slägtes brott – ack! jag visste bra litet derom inom
mig. Jag visste då med mig blott en gränslös god vilja,
en gränslös kärlek till allt godt. Och den djupa känsla,
jag hade för lidandet, gjorde, att jag tyckte det vara
så djupt synd om det arma menniskoslägtet; och Gud – Gud
blef allt mörkare för min själ. Så chaotiskt stod det till
inom mig, då jag läste till nattvarden för en förträfflig
menniska och prest, komminister Colliander i Adolf Fredriks
församling. Jag har svårt att tala med rättvisa om den
lära, han bibringade mig; ty jag minnes blott klart det
intryck jag fick deraf, och det kunde vara lika mycket mitt
som hans fel. Detta intryck var – blott förökadt mörker
och lidande. Jag hade behöft upplysning för mitt förstånd,
och den gaf icke Colliander, åtminstone icke så, som jag
behÖfde. Jag minnes, att jag en gång (jag läste enskildt
för honom) gjorde några ångestfullt ifriga frågor angående
försoningsläran, och att han då, ej utan häftighet och
stränghet, sade: «så får icke lärjungen fråga läraren;
vi böre tro det vi ej förstå!» Jag teg från denna stund,
men blef outsägligt olycklig, ej för det, att jag icke
fullt förstod, men för det att den lära, jag hörde, var
emot mitt förstånd, emot det förnuft, emot den känsla för
godhet och rättvisa, som ju dock skulle vara Guds verk i
mig och som man sade vore lif af hans lif. Var det nu mitt
eller min lärares fel, allt nog, försoningsläran blef mig
obegriplig, Guds son blef en annan än Gud, Gud sjelf blef
en mörk gåta, och jag sjelf en af de olyckligaste varelser
på jorden. Ett mera förmörkadt och upproriskt sinne har
ej knäböjt vid nådens bord. Från detta bord gick jag ut i
verldslifvet, berusades deraf och hade genom bristen af
klarhet och fast grund inorn mig kunnat bli hvad helst
som omständigheterna gjort mig till. Omständig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
