| 48 |
Följande dag vaknade icke Magnus förr än långt fram på förmiddagen och då han kom till verkstaden var det redan middag.
Han kände sig beklämd och orolig, vilket ökades ännu mer då han kom in i verkstadens skumma halvmörker. Han tyckte sig på ett så underligt sätt vara främling här, och han skulle genast ha velat vända och gå sin väg, men det var något som höll honom kvar.
Det rådde en dov tystnad därinne, maskinerna stodo stilla, remmarna gnisslade icke och verkstaden var så gott som folktom, ty arbetarna voro ute och åto middag; endast ett par av de yngre voro kvar och de sutto uppflugna på ett par höga bänkar där de åto sin torrskaffning och drucko öl.
-- Nu du, Magnus, tar fan dig, sade en av dem.
-- Varför?
-- Verkis gillar dig inte längre för att du bråkar så fördömt här på fabriken och så för att du inte kommer i rätt tid om mornarna, nu då de’ ä’ bråttom.
| 49 |
Det låg alltså åska i luften, men det hade Magnus väntat, så det förvånade honom icke.
Han brydde sig icke om att taga av jsig rocken, utan satte sig ned att vänta. Och det dröjde icke länge förr än verkmästaren kom, och på dennes bistra ögonkast förstod Magnus att han denna gång icke var att leka med.
Han lät kalla Magnus in på kontoret.
Magnus kom.
Så stod han inne på detta kontor där han fått lyfta så många surt förvärvade avlöningar och där han så ofta stått inför chefen och bett om något öre mer betalt i timmen.
Men nu var det väl sista gången han var där inne.
-- Magnus anar väl vad det är frågan om? sa’ nu verkmästaren och såg sträng ut.
Ja, det visste Magnus något så när.
-- Ja, är det inte rent förbannat att Magnus ska missköta sitt arbete så som han gör. Nu till då vi ha så fördömt bråttom, att vi knappast hinna med det arbete som vi ha inne?
-- Men jag vill inte arbeta, sa’ Magnus och såg trotsig ut.
-- Så, inte det, inte det, ja, va fan ska vi då ha Magnus här för?
Det visste inte Magnus heller och därför teg han, fast han skulle ha velat säga en oförskämd fras som han lärt sig, men den fastnade i halsen på honom.
| 50 |
Verkmästaren letade bland sina papper ett tag.
Så fick han tag i det rätta.
-- Se här är betyget och avlöningen, sade han och överlämnade till Magnus ett par femmor samt ett hopvikt papper.
Så var det klart och Magnus fick gå och det gjorde han även med glädje.
Då han kom ut på fabriken fanns ingen där och så behövde han icke taga avsked av kamraterna, ty han tyckte trots allt, att det var något förödmjukande att ha fått avsked på grått papper.
På gatan lyste middagssolen och på den uppbrutna trottoaren lågo några sömniga stensättare och sovo middag med rockarna dragna över huvudet. Nere vid planket vid Bergsgatan hängde ett par unga arbetare och rökte sina cigarretter medan de dåsigt sågo efter rökens blå slingor i luften.
Magnus kände sig icke alls orolig för att han förlorat sin anställning; tvärtom var han så glad att han småsjöng då han gick gatan fram. Han kände sig ungefär som en häst som sparkat sönder sina skaklar och som nu kunde få skena i väg så långt han ville utan fruktan för piskan och tygeln.
Livet och friheten var ju hans och varför skulle han då icke få känna sig glad och lycklig, nu då världen låg öppen för honom åt vilket håll han än ville gå.
| 51 |
Fabrikspiporna började nu blåsa från alla håll.
De blåste och tjöto i alla tonlägen, från den gällaste diskant till den grövsta brumbas. Och i ursinniga vågor stego avgrundsorkesterns toner emot höjden, studsade mot hustaken, dansade fram efter gatorna, överallt de kommo pinade de för en stund sönder människornas örhinnor.
Fabrikernas stora portar höllo nu sina gap öppna för att sluka alla de tusen arbetare som självmant i mörka massor strömmade till.
Nu blåste ingen pipa efter Magnus längre, inga fabriksportar öppnade sig för honom, ty han hade visat sig oduglig för tjänst i det ordnade samhället.
Och det var han glad över.
-- Nå, man får väl stå utanför då, tänkte Magnus, då han gick förbi Bolinders och såg hur portarna stängdes efter de sist ankomna arbetarna.
Samhället behövde honom icke och när så var trodde han att det var lika lätt för honom att reda sig på egen hand som det var för samhället att sparka i väg honom.
Var det icke för skams skull, hade han haft
lust att räcka ut tungan åt samhället.
