Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Samkungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 NORGE.
lös. Så dog Håkan, efterlämnande som efterträdare i
Norge sin unge son Olof, bvara moder, den väldiga
Margareta, danske konungens dotter, i hans namn regerade
både Danmark och Norge och efter hans död i förening
med den största delen af Sverges stormän slog konung
Albrekts här och tog honom själf tillfånga. Sedan
Margareta äfven erkänts som Sverges regent, lade hon sig
vinn att fortsätta och utvidga, hvad hennes svärfar begynt.
Skåne hade hennes förslagne fader återvunvnit från Sverge,
Gotland hade han äfven tagit, men om nu Danmark,
Sverge och Norge förenades under samme konung borde
väl däraf ingen förargelse uppstå, ty Sverges konung
kunde ju då icke kräfva länder af Danmarks. Norge var
ett arfkonungarike med arfsrätt på kvinnolinien, i hur
många led som helst, när manlig arfving saknades. Det
hade konung Håkan, folkungahertigens svärfar,
genomdrifvit. Danmark och Sverge voro valriken och det vore
ju ej alltid säkert att deras val fölle på arfvingen till
Norge. Men drottning Margareta fick detta för en gång
genomdrifvet med Erik af Pommern. Sedan borde väl
föreningen kunna upprätthållas inom hans för alla tre
rikena gemensamma kungaätt.
Så hoppades Margareta, och hennes hopp kom icke
helt och hållet på skam, fastän icke Erik, utan först Kristian
af Oldenburg blef stamfader för en nordisk kungaätt. Ty
historien utvisar, huru norrmännens urgamla fasthållande
vid arfsrätt till kronan jämväl föranlät Norges fasthållande
vid föreningen med Danmark, och att häri ligger en icke
obeaktansvärd grund till obenägenheten mot hvarje svensk
»räddare» undan det »danska oket», hvilket ju var
liktydigt med — det arfsberättigade konungahuset. För
Sverge gälde däremot ingen sådan hänsyn. Ty i Sverge
var »konung väljandes och ej ärfvandes» ända tills den
slutlige räddaren undan danska oket lyckades göra kronan
ärftlig inom sin egen ätt.
Margaretas union mellan nordens tre riken visade
endast allt för snart tendens till danskt öfverherradöme
inom unionen, och med Norges särskilda ställning som ett
af Europas konungariken blef det snart faktiskt förbi,
under det Sverges bönder gång efter annan reste sig
emot danska fogdars förtryck och de svenska frälseherrarna
åtminstone delvis stälde sig på allmogens sida. Smärre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
