Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Samkungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 NORGE.
Danmark, med tyska, danska, svenska och i Norge ingifta
utländska stormäns understöd, kom den segrande konungen,
för hvilken underhandlarnas och rådsförsamlingarnas
öfverenskommelser och beslut icke betydde något, så länge
han hade vapenmakt nog för att följa sin egen vilja.
Norrmännen höllo längst på sin arfkonung Erik af
Pommern, och när hans systerson Krëstofer aflidit satte
de till och med i fråga att antaga Erik ånyo. Men om
hvarken detta kunde ske eller en särskild norsk konung,
Sigurd Jonsson, kunde äga utsikt till framgång — båda
under förutsättning att hålla fred med Sverge — så ville
norrmännen hafva den i Sverge utvalde konung Karl och
ingen annan. Så beslöts på flera landsting, ärkebiskopen
Aslak Bolt förde kung Karls talan. Konungen kom öfver
Värmland till Hamar, där ett hyllningsbref utfärdades, ett
annat utgick från Romerike, och vid konungens framkomst
till Trondhem kröntes han där den 20 nov. 1449, sedan
han bekräftat Magnus Lagabättres privilegier för de
andliga. Åt ärkebiskopen och tvänne riddare lämnade han
uppdrag att förestå regeringen, återvände öfver Jämtland
till Stockholm, men drog strax på nyåret åter genom
Värmland till Oslo och belägrade Akershus, som innehades
af en anhängare till konung Kristian, hvilken danskarna
valt, enligt anvisning af grefve Adolf af Holstein, den de
först erbjudit kronan. Konung Karl gick in på
stilleståndsfördrag, hänskjutande sin sak till en i Halmstad
beramad kongress, och tog vägen genom Viken till Lödöse.
Men stilleståndet hölls ej af Kristian, som dock alldeles
icke behöfde göra några stora ansträngningar för att få
Norges krona. Först uppgåfvo kung Karls egna svenska
ombud vid kongressen i Halmstad alla hans anspråk på
Norge, utan att ens låta honom veta det förrän på ett
senare rådsmöte, då han så godt som tvangs att gå in
på hvad de förrädiska herrarna beslutit. Därnäst blef
Kristian utan minsta motstånd erkänd af Norges riksråd,
som förklarade det förut i Marstrand gjorda olagliga
konungavalet för lagligt och i manifestet härom påstodo Karl
hvarken vara kallad eller vald utan hemligen hafva
kommit till Trondhem och helt förstulet låtit kröna sigl
Ärkebiskopen Aslak var död. Kristian kröntes i Trondhem
den 29 juli 1450 (en föregifven härstamning som
arfkonungsättling hade redan i Marstrand framlagts) och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
