Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Norskt kungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 NORGE.
vald distriktvis i landet och divisionsvis inom krigshären,
samlades också den 10 april i Eidsvold, där ett på
grundval af 1791 års franska konstitution utarbetat förslag
till grundlag framlades och den 17 maj antogs, hvarjämte
prins Kristian valdes till konung och, för att icke i förtid
blifva Kristian VIII (det blef han i Danmark 1839),
antog han namnet Kristian Frodrik. Under våren 1814
fortgingo striderna i Frankrike, man visste ej i Norge hur
de skulle sluta, man visste icke häller om »Ponte-Corvo»
någonsin skulle återvända till Sverge, Kristian Fredrik
sände till och med en general till Sverge för att värka
för hans val till tronföljare i Sverge, hvarigenom en
skandinavisk förening i en snar framtid kunde motses.
Och af sina förbindelser med oppositionen i Eunglands
parlament hoppades den nyvalde konungen i Norge
understöd, för den händelse den förra kombinationen sloge fel.
Norge var nu ett rike med egen grundlag, egen
konung och, som bärare af båda, en fosterländsk
hänförelse, för hvilken intet offer syntes för stort.
Grundlagens kärnpunkt var folkets beskattningsmakt och
lagstiftningsmakt genom dess valda ombud vid Storting. Åt
konungamakten anvisades endast rätt att fördröja en
lagstiftningsåtgärd, icke att förhindra den. Det var den revolutionära
franska andans sista afläggare, och i segare jordmån kunde
den aldrig fästa rot. Sverges förtjänst eller skuld häruti
är icke ringa. Ty om Sverge icke framtvungit Norges
frigörelse från den oldenburgske arfkonungen just innan
reaktionen svepte öfver Europa, skulle visserligen icke
1791-års samhällsbygnad kunnat uppföras i Norge. Men
NXNorges statsborgerliga själfständighet hade förvisso, äfven
Sverge förutan, blifvit den danske konungens lott att
godkänna.
Ifrån Karl Augusts dagar lefde ännu minnena kvar
om den svenske konungens löfte att »underskrifva allt»,
blott Norge ville ingå på förening med Sverge. Men
»allt» betydde ingalunda i det skedet, hvad som 1814
blifvit Norges själfständighetsfordran. Någon lockelse i
svenskt adelskap fanus icke mer, som 1800, tvärtom, den
svenska ståndsfyrdelningen och den svenska aristokratiska
regeringen vidgade svalget mellan det återuppvaknade
Norge och det från undergångens brant 1809 till
segerjublets höjd 1814 stigna Sverge. Men en stark själfkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
