Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Norskt kungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSKT KUNGADÖME. 35
på Sverges rätt att besluta om sådana paragrafer i Norges
grundlag, hvilka tillkommit under förhandling med svenska
kommissarierna 1814, oansett de icke 1815 införts i
Riksakten, och i förening därmed om bättre uttryck i en ny
föreningsakt af »Sverges principala ställning inom unionen».
Hvad det föga konsoliderade stortinget 1814 icke velat
erkänna skulle alltså det kraftigt utvecklade Norge 1860
gå in pål Detta riksdagsbeslut vållade endast en ännu
fastare sammanslutning i Norge, och denna fasthet
genomdref ståthållareämbetets afskaffande utan att beslutet
därom fattades i gemensamt svenskt-norskt statsråd, såsom de
svenska statsråden fordrat.
Under dessa parlamentariska slitningar hade Karl XV
bestigit de förenade rikenas troner. Han hade själf som
vicekonung- vistats i Norge och visste ganska väl hur
inskränkt konungamakten där redan var, medan »högern»
inom stortinget hade öfvervikten och uteslutande företräddes
inom hans norska statsråd. Öfvertygad om vikten af en
förbättrad unionslagstiftning tillsatte han 1865 en ny
unionskommitté, hvars arbete likväl förkastades af norska
stortinget 1871, oaktat det inom en del af norska prässen
vunnit varmt understöd. Det innebar näwligen en
närmare förening än den befintliga, och för ett närmande till
Sverge voro stortingsmajoritetens män icke böjda.
Det norska stortinget hade alltifrån 1821 då och då
sysslat med förslag om det norska statsrådets tillträde till
stortingets förhandlingar, för att där föra regeringens talan,
såsom i andra staters representantförsamlingar var
brukligt; men den traditionela vördnaden för
Eidsvoldsgrundlagen medförde ständiga afslag å så väl enskilda motioner
som kungliga propositioner i denna fråga. Men då
ändtligen det trängt igenom, att grundlagen hade brister, som
borde afhjälpas, höjdes ett nytt rop, att grundlagsändringar
icke borde företagas styckevis, utan i sammanhängande
plan förbindande flera ändringar på en gång. Detta hade
först framsatts af Johan Sverdrup 1851, men blef sedan
mot honom regeringens program i statsrådsfrågan,
hvilken samma regering förut velat lösa utan nödvändigt
samband med andra frågor: såsom årliga storting,
konungens rätt att upplösa storting och anordna nya val m. m.
Fredrik Stang var från 1861 den norska regeringens främste
man, och mellan honom och Johan Sverdrup fortgick nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
