Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Norskt kungadöme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 NOBGE.
i årtionden en strid, som upprörde det norska folket i
grund och ändrade partiernas maktställning. »Statsråds-
8sagen» var stridens ständigt återkommande skylt. Karl XV
hade velat stadfästa stortingets beslut om statsrådens
tillträde till stortinget, där de ju sedan kunde föra
regeringens talan för de öfriga grundlagsförslagen, men hans
försvagade hälsa tvang honom att undandraga sig striden
med den styrande ministern, och vid kung Karls död
(1872) var Stang ännu situationens herre.
Oskar II slöt sig likaledes till Stang mot Sverdrup;
emot tvänne af de norska statsrådens tillstyrkan vägrade
han sanktion å stortingsbeslutet; stortinget skulle »köpa»
bifallet, hette det, med bifall till andra nyttiga
grundlagsändringar. Och så fortgick striden i tolf år.
Kungamakten, som genom grundlagstolkning — då det ej kunde
ske genom hänvisning till någon grundlagsparagraf — sökt
häfda sitt »absoluta veto» (afgörande nej) i
grundlagsfrågor, konungen personligen, som öfverallt i Norge låtit
uppslå upprop till folket om sin »urokkelige
overbeviisning» i tvistefrågan, drogo det kortare strået, högerns
skaror hade glesnat, vänsterns svällt ut till en förkrossande
majoritet, och efter riksrättsförhandlingar af politisk
innebörd under juridiska former nödgades konungen uppdraga
åt Johan Sverdrup att bilda en vänsterministär (1884).
Efter tolf år af dylik högerkamp mot vänstern hafva
följt tolf år af obestridd vänstermajoritet inom landet, och
nu är det dess öfvermod och missgrepp som nedsatt
vänsterpartiets under den föregående tolfårsperioden vunna
öfvermakt och anseende. Under dessa kampår har
vänsterpartiet, åtminstone genom sin präss och sina ledare,
oförtäckt riktat sig emot unionskonungen som en »främmande
monark», mot Sverge som en fiende, mot gemensamhet i
diplomatiska och konsulära ärendens behandling inför
konungen som en förnedring; Norge skulle »taga i sin
egen hand» de frågor, som hittills varit gemensamma o. s. v.
Under samma tid har det efter 1860 års uppbrusning föga
talföra »öfverhöghetspartiet» inom Sverge vunnit nytt mod
och ökat antal språkrör inom prässen, ja till och med
inom riksdagen, »Förbundet Sverges Rätt» har begynt
utgifva upphetsande skrifter, fördragsrätton har tolkats från
akademiska katedrar och i akademiska skrifter, för hvilka
det aldrig utförda fördraget i Kiel bildar utgångspunkten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
